OCD är din vän

Idag har jag bakat världens största berg av chokladmuffins (som Roni säger är cupcakes), en pyramid av chokladbollar, en hel bricka full av brownies och en annan med en hög chocolate chip cookies tillsammans med Roni.
Har jag ADHD? Eller kanske OCD? (Obsessive Compulsive Disorder) Eller är jag bara galen i att baka och köra housewifestilen?
Vet inte. Spelar antagligen ingen roll för i vilket fall som helst ser mitt kök ut som en chokladfabrik (och luktar därtill) och det kan ju inte vara fel.
Eftersom Roni är likadan var dagen ett under av organisation och effektivitet. Vi hade förkläden på oss båda två. Fantastiskt. Roni gjorde den största smet jag sett, det var säkert tre liter chokladröra. Vi stod och stirrade på den ett tag tills vi resonerade fram det absolut bästa sättet att föra över smeten i formerna. Sedan nickade vi tyst och skred till verket. Jag hällde, Roni observerade och då och då räckte vi varandra redskap under tystnad, precis som kirurger.
Sked, tack!
Pappersform, tack!
Och inte en droppe smet gick till spillo. Vi kände oss nöjda. Kändes som om vi hade uträttat någonting.
När sista cupcaken sedan kom ut ur ugnen stod vi bara och beundrade vårt chokladberg i flera minuter. Så vackert.
Ibland är OCD din allra, allra bästa vän tänkte jag och fick en tår i ögonvrån.

"Just hear me out"

Kommer jag någonsin vara en sån som gör det rätta, går ifrån situationen och sedan blir ikappsprungen av någon kille i regnet som säger “Vänta! Vänta!”?
Nej. Det tror jag inte.
Ibland när jag går hem, och det är mörkt ute, kommer en fantasi över mig. Att killen från filmen (oftast filmen i mitt huvud, den jag är med i) står och väntar på mig i porten. Han älskar mig fortfarande. Eller så vill han be om förlåtelse eller nåt. Spelar ingen roll. Bara grejen med att han står och väntar. Det är en slags fantasi jag har. Kanske min allra mest förekommande fantasi.
Och av den anledningen skulle jag vilja vara med i en film. Inte för att bli känd eller stjärna eller för att jag har skådespelardrömmar som ligger på lut. Utan för att kunna låtsas att romcom-killen (som ser ut lite som John Cusack kanske, eller Ron Livingston) står och väntar på mig i porten.

Dina bäst spenderade 69 spänn

I nya Bon, som precis kommit från pressarna, finns två långa texter av mig med. En om det magiska slottet i LA, och en om Jason Reitman. Vars film Juno för övrigt vann publikpriset på filmfestivalen.
Det finns en bild på mig på medarbetarsidan också.

Saker jag är riktigt, riktigt dålig på

1. Att ta det lugnt
2. Inte gråta
3. Att tala bebisspråk med barn och hundar
4. Mingla
5. Klä mig snyggt och elegant

"Imitation är den främsta formen av smicker"

Jag har blivit imiterad många gånger. Jag vet inte om det är “den främsta formen av smicker”. Den kostigaste imitationen går så här:
“Ooooh, se på mig, jag är en viktoriansk daaaam. Oooooh”

Är det smickrande verkligen? Tror inte det.

Den grejen som brukar härmas mest är dock mitt skratt, och igår blev jag än en gång medveten om att jag har ett riktigt mongoskratt. Det märks givetvis allra tydligast på bio, och igår såg jag två filmer.

Det är ett högt skratt, för det första. Lite mobbaraktigt. Total bully. Verkligen HA! HA! HA!
Det lägger sig över alla ljud i salongen, flyter ovanför biopublikens dova, simultanfniss. Jag märkte det igår igen. För kanske hundrade gången i ordningen. Mest när det var grejor som jag skrattade åt och ingen annan.

Så om det är smicker, vilket jag betvivlar, så tackar jag. Men till alla imitatörer där ute vill jag säga att jag först och främst förstår varför man vill imitera mig genom mitt HA! HA! HA!. Jag vill säga att jag förstår er. Jag hatar er inte. Jag är heller inte sårad. Jag sympatiserar med er. Kände jag inte mig själv skulle jag också härma mitt skratt bakom min rygg. Det är helt okej. Fortsätt ni bara.

The State Within

Min lägenhet är emot mig. Den är passivt-aggresiv mot mig.
Vattenkokaren är värst. Det är ledaren. Vi utför en ständig, tyst kamp varje morgon. Jag fyller honom med vatten och säger åt honom att jobba. Han svarar med att flippa upp locket, som om han gav mig fucking fingret. Jag smashar honom i fejan, trycker ned locket på honom. Locket åker upp igen så vattnet inte kokar klart. Jag stänger locket och stirrar. Vattnet kokar. Jag vänder mig om och locket åker upp igen. Det är krig.

Samma med brödrosten. Åker upp hela tiden. Vägrar rosta klart. Får ta till våld. Det gillar den, den jäveln. Så bränner han mitt bröd som hämnd.

Duschen växlar mellan varmt och kallt och garvar mig rakt i ansiktet. Jag svarar med att skruva åt munstycket på honom så han inte kan säga ett ord. This is war!

Men i natt mobilierade de sig allihop, och tog ut sin hittills värsta hämnd genom att låta en hylla ramla ned.

Svin. Jag svarar med att sparka sönder den såklart.

Alla dessa högtider

“Har du börjat julpynta ännu då?” frågade frisören som fägade mitt hår idag.

(En parantes bara: var färgar man håret bäst? Hur många bilder och foton jag än tar med till frisören blir det ändå aldrig den färg jag vill ha. Jag brukar säga “samma färg som kolasås” och så får jag en hårfärg i apelsinnyans)

Jul. Ja, det är väl en okej högtid antar jag. Men Halloween blir jag bara irriterad på. Och alla hjärtans dag, det är kanske den mest irriterande “högtidsdagen”.

Jag undrar varför man inte har en dag som firar vänskapens band istället. En dag då man skickar kort till sina vänner och talar om hur mycket man tycker om dem. Eller presenter. Vänskapens dag.
“Varje dag är vänskapens dag” säger säkert någon varm och trevlig person i kofta och tofflor.
Nej, det är det verkligen inte, säger jag. Vissa dagar får man ta skit från sina vänner, vissa dagar är man den på andra sidan luren som måste trösta någon som gråter och andra dagar är det man själv som ringer “Vad-ska-jag-göra”-samtal tre på natten. Då är det inte läge för vänskapliga ömhetsbevis.

Jag såg nyss Superbad. Det kanske har nåt med Vänskapens dag att göra. Men alltså, verkligen. När ska vi fira nåt som verkligen betyder nåt. Halloween, my ass.

Insikter

Jag börjar fatta saker. Jag ser grejor. Helt plötsligt bah “Aaaah…okej.” Det har att göra med att jag läser böcker, målar, är jätteledig och tillbringar mesta tiden i ett meditativt stadium.

Jag sätter på musik, som får mig att nicka och tänka “Ah, men det är sant.” Det är meditativt.
Som “Everyday is like Christmas Day without You, it’s cold and there’s nothing to do” (EBTG)
Som “How can you miss my lovin’ when you never needed it” (Love) och andra banala sanningar.

Plus att jag är sist i hela världen med att höra Calexico.

Jag behöver blandband. Gör blandband åt mig! Varför är det så svårt att få tag i ett hyggligt blandband nu för tiden? Förr fick man ju blandband lika ofta som en förkylning. Man fick truga på folks ens ihopsamlade låtar. Men nu få man tigga. Jag behöver ett blandband.

Ett som jag kan lyssna på medan jag målar, helst. Just nu har jag återgått till att måla på väggen. Jag målade skitmycket på väggen förut. Man tror att det är en slags förstörelse. Folk som ser det blir rädda. Men det är faktiskt bara att sudda ut, om det är blyerts, eller måla över.

Just nu målar jag porträtt av tuffa tjejer. Jag har gjort Nancy Sinatra och Dolly. Jag ska göra Lauren Bacall också.

De ska påminna mig om att man inte ska ställa upp på att bli förminskad och förnedrad. De ska påminna mig och att vara tuff.
Att reduceras till att stå på knä och be någon att få tillbringa tid i dennes närhet är bara mongo. Att förminskas, och att bli den som säger “Vad du vill. När du vill” får inte hända. Mer.

You Da Bomb!

Jag har köpt en bombarjacka. Jag tycker i alla fall att det är en bombarjacka. Okej, inget huliganmärke utan värsta Swedish design catwalkmärket Göran Sundberg. Men visst kan det väl vara en äkta förortsbombarjacka för det? Eller?
Vissa skeptiker har höjt rösten (i min närvaro) och påstått att catwalk och förortsbombar inte kan gå hand i hand. Att det är som när punken blev haute couture och i samma stund lade sig ned och dog.
Jag kallar det bombarjacka. Jag har sett den bäras med mjukisbyxor och gympadojor. Jag tycker den är skittuff. Leve min nya jacka.

Den skuldbelagda njutningen

Den här bilden kom upp när jag sökte på “guilty pleasure”. Ja, varför inte. Men jag önskar att mina hemliga njutningar var lika eleganta och stilfulla som damens. Guilty pleasures är sällan vackra. Det är ju det. De är fula, det är därför vi smusslar med dem. Att äta cheddarost framför Hem till gården, till exempel. Eller att läsa Grottbjörnens folk på något slags allvar.
Jag fabulerar lite nu. Inget av det där stämmer in på mig. Även om jag verkligen, verkligen saknar B-såpan Sunset Beach.
Det finns guilty pleasure-filmer. Så finns det vanliga, hederliga guilty pleasures. jag försöker mörka mitt, jag brukar inte låtsas om det när det kommer på tal. Men jag konsumerar en sjukt mängd glossy tjejtidningar, gärna utländska, som alltid står under pinsamma “Women’s Interests” på flygplatser.
Jag har alltid en stor hög hemma som jag försöker gömma, “städa bort” eller helt enkelt maskera genom att lägga dit några gamla samhällsmedvetna tidningar eller någon Vanity Fair.
Man kan helt enkelt inte läsa skiten. Och ändå plöjer jag artiklar som “How to Look Good in bed”, “Make the Mini Work for You!” och “Amazing proposals” som om det inte fanns någon morgondag.
Guilty pleasures. Jag tror det är okej. Det vore värre om jag slutade skämmas och tyckte det var helt okej att läsa “What Your Man Wants You To Known About Sex” innan sängdags.