Kransenbo with attitude

Så här ser bilden ut i Dagens Media. Tydligen kom min krönika med förra veckan, i onsdags. Den är lite virrig, men jag gillar bilden. Jag knyter min halsduk lite som en slips. Nice.

Män är från Mars, yeah yeah yeah

Jag åt middag med P och vi diskuterade psykologi. Psykologiska saker. Insikter och grejor man upptäcker om sig själv.

P läser böcker som heter typ “Neuroteknologisk psykologi” från “The Institute of Psychological Technology” eller nåt sånt.
Jag läser en glad och trevlig bok som heter “Happy Yoga – 7 reasons why there is nothing to worry about!”

Har könsskillnader exemplifierats tydligare än såhär?

Lägg det här ansiktet på minnet

Den här trevliga mannen heter Jason Reitman. Igår såg jag hans nya film Juno som var skitbra. Han gjorde Thank You for Smoking för två år sedan, om namnet låter bekant. Jag träffade honom förra sommaren då han skulle börja filma Juno. Vi åt frukost tillsammans i LA. Han beställde frostflakes. Jag blev imponerad. Vi var på femstjärniga Four Seasons och han ber om frostflakes?
Själv åt jag tjockisfrukost i lyxens tecken, vill jag minnas, med omelett, vegokorv och nybakade bagels. Storyn kommer i Bon den 22:a november.

Han skulle börja med Juno, men innan dess en reklamfilm med Foppa så han frågade mig en massa om svensk hockey. Inte mitt expertområde direkt. Jag kunde inte svara på en enda av hans frågor. Inte ens “Var kommer Foppa ifrån?”. Jag drog til med “någonstans i norr”.
Eh…

Jason och jag har en gemensam bekant, så vi känner varann lite. Jag mailade honom igår och talade om för honom att Juno är superbra. (Den ska förresten visas på Stockholms filmfestival, för den som är intresserad. Sedan går den väl upp på bio.)
Jennifer Garner spelar en yuppie som mest av allt drömmer om att bli mamma och jag har inte insett förrän nu hur snygg hon är. Hon gör ett, faktiskt, rörande porträtt av Kvinnan som har Allt, utom det enda hon längtar efter; ett barn.
Ellen Page från Hard Candy spelar den kaxiga 16-åringen som kan hjälpa henne att nå sitt hjärtas innerska önskan. Michael Cera, den underbara George Michael i Arrested Development, spelar den alldeles för snälla pojkvännen/kompisen och AD-kollegan Jason Bateman Garners man.

Jag gillar både tonen, som är lite Wes Andersonsk, och animationerna som ramar in historien och ger den känslan av serietidning, vilket lyckligtvis lyfter den här annars ganska allvarliga historien, till en 16-årings halvvuxna/halvbarnsliga nivå. Skitbra.

Jag skrev det till Jason. Han svarade direkt. Han bad mig ha koll på “hur filmen blir mottagen i Sverige”.
Och för första gången kände jag verkligen hur det måste vara att sitta på “the receiving end” av en recension.

Problemet med svensk film

Har skrivit en krönika för Dagens Media. Den kommer i papperstidningen när papperstidningen nu kommer ut.
Blev fotad och det är bara alldeles för uppenbart hur mycket jag vantrivs framför kameran. I alla fall den som står stilla. Den som rör sig går bra. Men det som står stilla förvandlar mig till ett kylskåp. Stelt och oformligt.

Har skrivit en till lång artikel för Bon också. Kommer ut snart. I nästa nummer har jag med två skitlånga grejor. Bra!

Har också sett teater idag. Man måste ju vidga sina mediavyer ibland. Måste erkänna att jag har ruskigt svårt för teater, jag gick mest med för mammas skull. Ett dockhem, på Dramaten. Att publiken bestod av pensionärer (det var kl. 12 på dagen) gjorde upplevelsen något mossigare än vad som kanske var tänkt. Jag nickade till ett par gånger.
När jag vaknade insåg jag, som jag gjort så många gånger förut, att skälet till att svensk film inte funkar är ju för att det är filmad teater.

Smoothies, pizzor och ett housewife-komplex

Big H är galen i smoothies. Han har ingen mixer hemma hos sig så när han är här plockar han ivrigt fram min ur köksskåpet, ungefär som när barn plockar fram leksaker ur leksakslådan. Med ungefär samma entusiasm gör han smoothies. En liter i taget. Sedan försvinner de spårlöst.
Jag vet inte hur eller varför men jag blir extra huslig när H är i närheten. Det borde kanske, för alla som känner H, vara tvärtom. Det är inga krav på trerätters och tända ljus därifrån direkt. Jag tror, tvärtom, att han skulle bli ganska nöjd med smoothies och smörgåsar till middag.

Men jag får istället en oförklarlig lust att baka, fixa, gratinera och hålla på när han är här. Jag bakade pizza igår.
Ja, bakade.
Sedan åt vi nybakad pizza framför teven, som om det var en helt vanlig söndagsgrej.
Det är inte. Inte för någon av oss.

Vi åt aldrig tillsammans hemma när jag växte upp. Jag har knappt några minnen av gemensamma måltider med familjen. Man fick liksom fixa sin egen mat och så var det med det.
Så jag kan inte skylla på värsta trygga familjegenerna och traditionerna som gör att man triggas till att baka paj och tvätta fönster varje gång en karl kommer på besök!

Om det inte är nån fåning backlash-reaktion.
För trots att jag tycker att det är smått absurt att jag ska bete mig som en gift tant hör jag ändå mig själv säga muppsaker som “Vill du ha ett par hela strumpor?” och “Det är kanske bäst att jag gör en extranyckel ändå”.

Men åååh!

Okej att jag är hemkär, men när blev jag en femtiotals-housewife, med rosa äppelkinder, rutigt förkläde och uppoffring som främsta mål?

Ansikte mot ansikte, så att säga

Till alla som tänkt besöka Stockholm filmfestival har jag två tips. Jag ska vara moderator (mer intervjuare, men okej) på två Face2Face, alltså möten med filmens regissör, i samband med två filmvisningar.
Båda filmerna är skitbra, Expired är dessutom tävlingsfilm. Ni måste se dem. Och stödja mig. Kom!

“>Expired

Nu ljungar du ned dig!

En av årets mäktigaste dagar är Allhelgonadagen. Även om man inte är “andligt lagd” är det svårt att komma ifrån upplevelsen av mörker, en till synes oändlig sjö av tända ljus, och gravstenar i solnedgång skapar.
Åkte till Skogskyrkogården igår. Köpte gravljus, ljung och allt det där. Kändes lite halvt ovärdigt med korvstånd vid ingången men vem är jag att se ned på någon som känner för en kokt med bröd efter en tur till graven?
Gick först till Hainergraven i en lite äldre del av kyrkogården. Det var fint där. Glesare mellan ljusen, och besökarna. Det blir väl så.
Pappas del av kyrkogården, däremot, var den allra vackraste. Helt klart för att det är en av de nyare delarna, och därför full av människor och ljus. Gravstenen är på plats nu, det var första gången jag såg den. Tidigare besökare, vilka det nu kan ha varit, hade försett graven med färska rosor, en gigantisk krans, en bukett nejlikor och massor av ljung. Blomsterhavet var enormt.
Pappas grav var väldigt vacker. Whiskeyflaskan som Peter tog dit i somras är kvar. Jag tog med mig ett flöte i somras, från ett av pappas gamla fiskespön, och det satt också kvar liksom telegrafistnyckeln och pipan, som fortfarande luktar svagt av tobak, precis som pappa gjorde.
Berget av ljus och blommor var både sorgligt och vackert. Det gjorde mig först glad, och rörd. Men sedan blev jag ledsen. Det spelar ingen roll hur många blommor vi lägger dit, eller att pappas grav är den mest kärleksöverösta i längan. Han kommer ändå inte tillbaka till oss.

What YOU lookin' at?

Jag och mina vänner gjorde en gång upp en lista på saker vi önskar skulle vilja säga till folk.
Överst låg “Men dra åt helvete”. Ingen av oss har någonsin bett någon dra åt helvete. Lite sorgligt.
Det närmaste jag kommit är ett töntigt “Fuck you” som direkt togs tillbaka. Ännu töntigare. (Det är verkligen skittöntigt att säga “Fuck you”. Jag skäms.)

Andra saker jag önskar att jag får och/eller vågar säga någon gång:

1. “Nej, jag kan inte. Jag ska till Färöarna.”
2. “Jag tycker att du är den snyggaste personen i hela rummet.”
3. “Det är inte du, det är jag. Eller förresten, det är du. Du är skitbarnslig och jag går nu. Jag orkar inte vänta på dig längre, och på att du ska sluta ta mig för given” (något sånt, jag improviserar lite här)
4. “Jag vill att du ska veta hur mycket jag älskar att ha dig som min vän.”
5. “Nej, jag vill ha mer betalt för att skriva det.”

What YOU lookin’ at?

Jag och mina vänner gjorde en gång upp en lista på saker vi önskar skulle vilja säga till folk.
Överst låg “Men dra åt helvete”. Ingen av oss har någonsin bett någon dra åt helvete. Lite sorgligt.
Det närmaste jag kommit är ett töntigt “Fuck you” som direkt togs tillbaka. Ännu töntigare. (Det är verkligen skittöntigt att säga “Fuck you”. Jag skäms.)

Andra saker jag önskar att jag får och/eller vågar säga någon gång:

1. “Nej, jag kan inte. Jag ska till Färöarna.”
2. “Jag tycker att du är den snyggaste personen i hela rummet.”
3. “Det är inte du, det är jag. Eller förresten, det är du. Du är skitbarnslig och jag går nu. Jag orkar inte vänta på dig längre, och på att du ska sluta ta mig för given” (något sånt, jag improviserar lite här)
4. “Jag vill att du ska veta hur mycket jag älskar att ha dig som min vän.”
5. “Nej, jag vill ha mer betalt för att skriva det.”

Journalist, schmornalist

En historia tagen från levande livet.

Släktkalas i radhusförort. Medelålders rödvinsdam frågar:
“Jag hörde att du skriver lite artiklar ibland?”

Jag säger ja. Ja, det gör jag.

Medelålders rödvinsdamen säger klassikern, som bara medelålders rödvinsdamer kan säga med en sån utsökt blandning av nedvärderande och pondus: “Men kan du försörja dig på det?”

Jag säger ja.

Rödvinsdamen säger vad som i tio fall av tio alltid är rödvinsdamernas följdfråga:
“Men har du gått på journalistskolan då?”

Jag säger, som alltid att nej, det har jag inte.
Ibland lägger jag till att jag har en fil. kand för rödvinsdamer tycker alltid att det är fint med en högskoleutbildning av något slag (bara det inte är humaniora, för det gillar de inte). Jag säger att jag istället “hållit på länge” och numera “skriver för flera tidningar”.

Då säger mongotanten: “Men vaddå för tidningar? Vilka tidningar skriver du för då, om du inte ha en utbildning?”

Vad man får komma ihåg här är dels att medelålderstanterna kommer från en generation där utbildning var a och o. Det är viktigt för dem.
Dessutom är de ofta skilda och olyckliga. Och de läser sällan andra så kallade livsstilsmagasin än M, Amelia och Femina. Och jag skulle jag bli förvånad om kravet för att skriva i dem var utbildning på högre nivå än grundskolan.
I alla fall.

Jag rabblar ett par tidningar. Här brukar jag vara selektiv. Medelåldersdamer känner inte till Bon, Diego och Pause. Man får säga Stockholm City, den känner de till. Jag trycker alltid på den.

Då säger tanten, med lite tillbakalutat huvud, och perfekt överlägsenhet: “Jaja, City. Ja, de tar kanaske in outbildade journalister, förstås. Det är ju skillnad på en sådan tidning som DN, till exempel. Där tar de nog inte ta in någon utan utbildning. Det tror jag faktiskt inte. Det fiinns ju så många utbildade journalister nu som inte har något jobb.”

Än idag ångrar jag att jag inte kastade rödvinet i ansiktet på damen. Hon anklagde ju mig, mer eller mindre, för att sno jobb från de utbildade. Betyder utbildning nödvändigtvis att de kan skriva bra?

Jag kunde åtminstone påpekat “Det är lustigt, men jag har ju faktiskt skrivit för DN ett par gånger. Jag, som är outbildad.”

Men nej, jag satt bara paff och tyst. Alldeles för förbluffad för att säga någonting. Det allra, allra värsta är att hennes blick, hennes “Du är alltså inte journalist, eller hur?”-blick, fick mig att rodna som om jag hade ljugit. Och snott jobben från de utbildade.
Det, om något, hör till mina största ångerögonblick i livet. Fan ta alla medelålders rödvinsdamer och deras överlägsenhet.