The Return of the bebisröst!

Ser en ny trend komma och jag gillar den inte. Bebisrösten är tillbaka. Big time. Nån som minns när den var som värst? Det var på nittiotalet då Erik Haag ledde Knesset, och ett gäng bebisröster pratade om bebissaker med honom. Erik Haag, som verkar sympatisk och trevlig i övrigt, har ju faktiskt den mesta möjliga bebisrösten av dem alla.
Nu är rösten tillbaka igen. Prepare yourself.
Same röst but different. Josefin Craaford har ju länge företrätt Den Nya Bebisen, men nu får hon banne mig ge vika för Baby Voice 2008 – på fett ingående. Det skakar igång redan nu med Martina Haags film Underbar och älskad av alla, som är ett totalt uppsving i bebis. Men så är hon ju gift med Bebis Supreme också.
Annika Jankell ligger redan fett bra till på Tv4 morgon. Superchild. För att inte tala om Carina Berg.
För att göra en riktigt bra bebisröst ska man knipa ihop munnen på ett alldeles särskilt vis, man ska uttala “i” med lätt, nasal, Lidingöstil. Everyone is doing it.
Det dyker upp mer och mer. Jag hör rösten överallt. Unga tjejer go bebis på tunnelbanan, tv-hallåor uttalar “Ingmar Bergman” på ett beyond infantilt vis. Snart är bebisuttalet lika trendigt som Foppatofflan. Och lika hett, I am tellin’ ya.
Våga vägra bebis redan nu. Det gör jag.

Hit by the svennepsykos!

Har blivit helt beroende av Aftonbladet/Schribstedts nya satsning Family. Jag kan inte förklara varför. Det är en sån muppig sida, och så svennig att jag inte kan slita mig. Jag tvingas surfa runt bland svenneannonser som den här och jag KAN inte slita mig!
Min chef har till och med sagt till mig två gånger att sluta, och börja jobba istället. Jag kan inte. Det här är värre än Ebay. Jag har drabbats av svennepsykos.

Gåtan Anders Lundin

Denna Anders Lundin. Jag visste väl att sista ordet inte var skrivet. Han åt en hamburgare. Han satte i halsen. Han har fått uppsöka läkare. Han ska opereras.
Right.
Min teori om självhat och ett gråtande barn i behov av professionell hjälp har aldrig känts mer övertygande. Om du frågar mig.

Jag är frivilligt orange

Har blivit tvungen att ställa väldigt märkliga frågor till mig själv under helgen. Hur använder man brun-utan-sol? Händerna blir orange, det kommer mystiska bruna fläckar mellan fingrarna och fötterna ser enbart smutsiga ut. What’s the deal? Känns som om man har lepra.
Utlånade DVD:er. Asså, jag saknar kanske trettio DVD:er i min samling. Hur håller man reda på alla man lånar ut sitt shit till utan att bli värsta DVD-nazin? Skriver man upp sånt i ett block? Har man lånekort på något trevligt men ändå vänskapligt vis, typ gör en lustig grej av det? (Jag antar att svaret är nej, rätt och slätt)
Och hur ska jag kunna driva in alla filmer jag lånat…jag minns inte vilka jag lånat ut dem till…det här är deras chans att rippa mig totalt på dyrgripar som Tre dagar för Condor och Brideshead Revisited.
Av någon anledning minns jag att jag lånat ut just de två filmerna till Per…alltid nåt.
Pride. Hur svenne får det bli egentligen innan det helt slår bakut och tappar sin fokus? Min mamma ringer och säger att hon och hennes granne tycker att det låter kul med det där Pride och vill veta hur man tar sig till festivalen.
Jag vet inte om det faktiskt ligger i Prides intresse att vilja ha min mamma där, och likasinnade 60-åriga damer som gillar “festivaler”. Jag tror inte det. Se vad som hände med Tip Top. De var öppna för både gays och “heterosociala”. Slutade med att det gick och självdog.
Och en sista fråga – jag har fått två jobberbjudanden på lika många dagar. Jag blir skitförvånad. Läser folk över huvud taget det jag skriver? Jag trodde inte det. Men tydligen. Shit. Det betyder att de två artiklar jag har måndagsdeadline på måste bli riktigt bra. För en gångs skull.

In Glenn we trust

“Jag och grabbarna snackade om det i omklädningsrummet igår”, säger Glenn på invigningstalet. “Och alla var vi säkra på att det inte skulle vara något problem om någon i laget skulle visa sig vara gay”.
Hm.
Alltså: “snacka i omklädningsrummet”? Man får verkligen intrycket av att det är det enda stället Glenn och hans “grabbar” snackar med varann. Innan talade Glenn om den stämning som råder där. “Man säger att den är hjärtlig men rå, men ofta är den bara rå”. Han talade också, faktiskt lite eftertänksamt, om hur han varit med och fostrat en viss machoism i just omklädningsrummet. Jo, visst har det varit så…sa han. Lite machorörande.
Då är frågan om omklädningsrummet är eller inte är det bästa stället att snacka bögar på. Kanske är det just det det är. Detta intima rum för grabbarna och deras starka ledarman. Eller så är det den enda plats då det är absolut omöjligt och förbjudet för dem att ens yttra en antydan till gayness på.

Jag gillade Glenns tal. Han adresserade direkt “händelsen” i Amsterdam. “Han tog mig på kuken” sa han på göteborgska. Sedan ställer jag mig lite tveksam till “kom ut mer inom sporten”-uppmaningarna. Jag vet inte om jag tror honom.
Särskilt inte som han i morse satt i tv-soffan och sa “Den tog mig på snoppen”. Den?!

PS. Här finns en liten Pride-krönika från dagens City. Ja, “vännen” är någon i min närhet.

Dvärgar, hästar och homosexuella

Ska dra till Pride nu och rapportera. Ser med skräckblandad förtjusning fram emot Glenns invigningstal. Hans clueless inställning till det hela gör mig spänd av förväntan. Dvärgar och homosexuella? Tja, Orback hade ju en faster som bodde med en häst satte….

Värdig vinnare

Och ni kallar mig freak…?

Mannen med bebisrösten

Jag har utvecklat Anders Lundin-skräck. När jag ser honom i vita sommarbyxor och pillemariskt grin vill jag sträcka mig efter luren och ringa polisen. Det är något läskigt och obehagligt över honom. Jag tror att han bär på en hemsk hemlighet. Han är nog elak. Han tycker inte om sig själv. Han hatar sommaren. Han hatar att ta på sig sina vita sommarbyxor och gå upp på scenen ännu en gång. Det är därför han pratar med bebisröst och behandlar både gäster och publik som utvecklingsstörda barn. Han gör det för dem, för att de inte begriper bättre och för att det ger honom någon slags goodwill-cred på samma gång så att ingen ska behöva upptäcka hur elak han egentligen är.
Ja, det är dags för mig att “bevaka” Allsången igen för Citys räkning.

I nördarnas fotspår

Spelkväll igår. Tiderna har förändrats när någon bryter upp klockan åtta för att “familjen kommer hem från landet”, och någon måste “hem och sova”. Inget ont i det. Men tiderna förändras.
Själv läste jag Harry tills det var dags att släcka lampan…halv elva. Fuck, mina sömnvanor är fortfarande wack, wack.
Fick förklara mitt Homer-uttalande igen. “Vad menade du egentligen med att alla har en pappa som Homer?”
Men asså…
När jag förklarade (“Alla kan se drag av Homer i sin pappa”) så blev det lite nickanden. Jag måste göra fler generella, kontroversiella uttalanden. Jag sa visst “Det finns ingen som inte sett ett Simpsonsavsnitt i världen” till AOS också. Är inte det ett hett, kontroversiellt yttrande så vet jag inte vad som är. Förresten – här kommer ett till: Jag tycker att det är för mycket Homer i Simpsons. De senaste, typ, fyra, fem säsongerna fokuserar alldeles för mycket på honom och hans dumhet. Det är fel när det finns ett så fint persongalleri att ta av. Dessutom är det, till skillnad från vad amerikanska tittarundersökningar visat, inte alls kul när Homer gör sig illa. Han må vara en tecknad figur men när han gör sig illa är det som människa. Inte alls kul, som sagt. Now, hit me with your best shot, people.

"Grottmänniskor"

Gillar den här intervjun också. Inte så mycket nörd, mer överlägsen förstå-sig-påare. Det ska bli min stil, som Napoleon Dynamite – nerd with an attitude, baby.