Märkliga siffror

Salem Al Fakir, förresten. Jag frågade hur han trivdes ihop med Jerry Williams, Lasse Berghagen och Roland Cedermark. Då sa han att Roland Cedermark faktiskt “sålt flest skivor i världen, i Sverige” så det är ganska coolt.
Jag ställer mig lite tveksam till den informationen. Fler än ABBA? Ace of Base? Roxette?
Tveksam, som sagt. Men vaddå, jag kan ha fel. Dragspel kan mycket väl vara Big in Japan.

"Charm-troll"

Så går det när man haussar saker. Började peppa Mattias Dahlström redan i helgen på nya Potter-filmen. Jag sa att den skulle bli grym, att jag såg fram emot den och att alla som inte är Potter-fans är fördomsfulla och tomma i själen. Ungefär.
Vi värmde upp med en lätt lunch innan visningen. “Det kommer bli mycket action” sa jag, och refererade lite från bokens handling. “Och romans”.
Tjenare.
Action var det visserligen med hur kul är det när småglinen inte kan agera? Och romansen stannade vid en puss och sedan var det bra med den saken.
Tråkigaste Harry hittills. Jag sa till Mattias att det var okej med mig om han sågade. Han sa bra. Nu ska jag skriva recension för City. Jag kommer att använda ordet “långtråkig”.

Back to work

Intervjuade Salem Al Fakir. Ett riktigt charmtroll. Han är i skönt sällskap i morgon på Skansen: Jerry Williams, Lasse Berghagen och – wait for it – Roland Cedermark.
Intervjuade Julien Dauphin som är världsmästare i magi. Han mindes mig från förra gången jag intervjuade honom. Vi pratade om Harry Potter. Jag kunde, helt naturligt, droppa att jag besökt Magic Castle, eftersom han började nämna det. Extra points till mig.
En fin mjukstart på jobbcomebacken.

Friskhetstecken

1. Har beställt dyrt lipgloss från nätet.
2. Tillbringade tre timmar i stan utan att freaka ur.
3. Har ätit blåbärspaj.
4. Svarade jättetrevligt i telefon när mongosläkting ringde för att beklaga sig (i all välmening, jag vet, jag vet)
5. Mindes namnet på Michael Caines rollfigur Harry Palmer efter bara två minuter av random Ipcress Files-tittande.
6. Inser att jag, trots allt, hellre är mig än den här sorgliga nörden.

Livets glädjeämnen

Okej, ska börja jobba på måndag istället. Det där med att gå tillbaka till jobbet igen dagen efter begravningen var lite väl heroiskt tänkt av mig. Men måndag. Hardest working woman in the bizniz reser sig igen. Ska skriva en artikel klar idag tänkte jag (för Veckorevyn nontheless), för att bevisa någonting för mig själv. Om inte annat.
Sedan ska jag självklart se Harry Potter och Fenixorden på pressvisningen i veckan. Magi rules. Och numera har jag ju en Hogwarthsrandig halsduk att stoltsera (?) med. Inte som när jag, Erik och hans lillasyster klädde oss i gult och mörkrött och fick grötiga rop om FÄRJESTAAAAD! efter oss från ett par luffare. Halsduk kan ingen ta miste på. Den skriker ju Potterkonnässör lång väg. Kanske kör jag glasögon också. Vet vet?
Ser också fram emot att börja kolla på lite nya tv-serier, har fått tips om Saturday Night Lights och The Riches. Fler tips? Jag är fortfarande inne på Freaks & Geeks, så jag är så att säga “öppen för förslag”. Tv-tittande har inte direkt legat överst på min lista av aktiviteter på senaste tiden. Men jag vill gärna börja.
Jag verkar också komma igång med Traderadealandet vilket jag, till skillnad från min omgivning, ser som en sundhetstecken. Ja, livet går vidare antar jag. Sad as it may be.

Existensialism

Begravningen var igår. Det var okej. Prästen körde en del crazy talk under själva akten. Så vitt jag kunde förstå handlade det om att man som människa inte betyder någonting, och att ens stund på jorden är obetydlig. Det är efterlivet som är the real deal. Men jag kan ha tolkat fel.
Sedan läste han upp ett tal/brev jag hade skrivit till pappa. Han läste det bra, jag är nöjd. Hans tyska brytning gjorde att orden lät helt nya för mig. Det var också bra. Jag hade inte kunnat läsa det själv.
Sedan blev prästen märkbart irriterad för att vi ville gå till gravplatsen istället för att köra. Det var en fem minuters promenad. Jag fick gå först för prästen sa att han inte hittade. Whatever. Det var liksom bara rakt fram. Väl där fick min bror och pappas bror sänka urnan, jag pallade inte att vara med på det. Inte heller att, som alla andra fick göra, ta en näve jord och kasta på den. Det stod jag över.
Peter hade tagit med sig en galet imponerande flaska whisky (Suntori!) från Japan som han ville att pappa skulle ha med sig. När prästen avlägsnat sig drack Peter, pappas bror, mamma och pappas fru whisky till pappas ära, lade ned flaskan i graven och grävde igen den. De var alldeles svettiga när de kom tillbaka sedan.
Jag vet inte, det är skumt. Nu finns ingen milstolpe att jobba sig till. Nu är begravningen över och det är bara sorgen som är kvar och som måste dealas med. Jag känner mig rätt ofta som Mersault i Främlingen. Den som börjar med “Mamma dog idag. Eller om det var igår. Jag minns inte.” Ibland är jag ledsen, ibland känner jag ingenting alls. Absolut inget. Jag spelar mina babypunk-skivor, som Ramones, Clash och Blondie. Poppig punk. Just nu är Clash bäst. Clash passar bra när man känner sig apatisk. Ramones är när rastlösheten knackar på och Blondie när man försöker städa lite och act all normal.
Jag saknar honom.

Två veckor av magiskt tänkande

Har börjat sorgdrömma.

Dröm ett:
Går i skolan, kanske mellanstadieålder. Måste plötsligt ringa pappa, det är jätteviktigt. Men någon skoltant säger att det inte går. Jag fattar inte varför. Jag måste få tag i honom. Det går inte, säger hon. Du kan inte, han är borta. Jag får förvirrad panik.

Dröm två:
Är i USA. Irrar runt. Blir förvirrad av dagens datum och inser plötsligt att – herregud – jag måste hem, pappa ska begravas i morgon! Vad gör jag här? Försöker desperat få kontakt med flygbolagsfolk för att de ska hjälpa mig hitta en biljett hem. Det går trögt, biljetterna är slut och klockan bara tickar. Jag får förvirrad panik.

Några hobbydrömtydare out there som har lust att tolka?

Ain't nobody like to be alone

Dags att styra upp! Cykelturer på min nya beauty (Hon är preliminärt döpt till “Lauren” efter världens tuffaste donna Lauren Bacall), lite späkande dammsugning och lite näringsrik sallad. Nya livet börjar nu. Pronto.
Lyssnar på Bruce Springsteen. Allt ändras inte över en dag. Bruce består.
Var hos mormor igår med mamma och brorsan men blev trött och rastlös efter tio minuter och ville hem. Det är något knas där. Jag vill inte prata med någon heller, utom ett par stycken. Mobilen på ljudlös. H är den enda jag kan vara med längre än någon timme. Är det ett vanligt sorgesymptom eller har jag bara blivit galen? Eller också är H extra special. Får se hur det går på jobbet på torsdag.
En annan grej: har blivit tokig i pussel. Lägger dem hela tiden. Köpte två nya på Röda Korset. De stillar rastlösheten. Jag håller på med ett motiv som heter “Covered bridge” just nu. Snart klart. När jag lyssnar på Human Touch (ja, jag vet) och lägger ett par bitar av något som ska vara en trädkrona mot en ljusblå himmel känner jag mig lite lugn. “You’ve been broken and you’ve been hurt/Show me someone who ain’t”.
Word, Bruce. Word.

Ain’t nobody like to be alone

Dags att styra upp! Cykelturer på min nya beauty (Hon är preliminärt döpt till “Lauren” efter världens tuffaste donna Lauren Bacall), lite späkande dammsugning och lite näringsrik sallad. Nya livet börjar nu. Pronto.
Lyssnar på Bruce Springsteen. Allt ändras inte över en dag. Bruce består.
Var hos mormor igår med mamma och brorsan men blev trött och rastlös efter tio minuter och ville hem. Det är något knas där. Jag vill inte prata med någon heller, utom ett par stycken. Mobilen på ljudlös. H är den enda jag kan vara med längre än någon timme. Är det ett vanligt sorgesymptom eller har jag bara blivit galen? Eller också är H extra special. Får se hur det går på jobbet på torsdag.
En annan grej: har blivit tokig i pussel. Lägger dem hela tiden. Köpte två nya på Röda Korset. De stillar rastlösheten. Jag håller på med ett motiv som heter “Covered bridge” just nu. Snart klart. När jag lyssnar på Human Touch (ja, jag vet) och lägger ett par bitar av något som ska vara en trädkrona mot en ljusblå himmel känner jag mig lite lugn. “You’ve been broken and you’ve been hurt/Show me someone who ain’t”.
Word, Bruce. Word.

En god och trevlig värld

Jag har säkert en psykos av något slag, jag känner inte så mycket sorg alls just nu. Säkert en grej innan begravningen. Jag pratade med prästen (hardcore-katolik!) och han sa att om jag ville kunde jag skriva ett brev till pappa som kunde sänkas ned tillsammans med urnan. Det gjorde mig plötsligt tårögd, så visst ligger sorgen någonstans och skvalpar. Den har bara varit ganska osynlig efter Budapest och ersatts av en slags redig konstruktivitet. Om inte jag styr upp den här begravningen, vem ska då göra det, ungefär.
Länge sedan jag såg en film. Jag borde se en film. Jag försöker läsa lite också, men jag är för trött. Mest av allt är jag trött. Jag orkar prata i telefon i högst tre minuter. Så visst finns det någon skum sorgpsykos begraven här någonstans.
Eller också är jag totally in tune with the world, och kan gå vidare. All sorg kanske förspilldes i Budapest? Jag var hemskt ledsen i Budapest.
Nu är min bror i Sverige. Det är bra. Vi ska ses idag. Han var här för ett år sedan senast, annars bor han i Japan. Vi ska handla begravningskläder. Vi har bara en förälder. Igår var jag tvungen att ändra meningen “träffa mina föräldrar” till “träffa min familj”.
Det kommer ta lite tid detta.
Planerar dock att vara tillbaka på jobbet, som smått, på torsdag.

PS: Tack alla för fina kommentarer. Trots att jag är trött och lite konstigt världsfrånvänd för tillfället blir jag mycket glad och varm av dem. Tack. Tack alla.