En helt ny värld!

Lidingö Tidning alltså. Att jag inte upptäckt den förut. De har ett forum på nätet där Lidingöfolket kan göra sina röster hörda. Som den här lilla gossen som behöver hjälp i ett skolarbete:

“Tjena, Mitt namn är Peder och jag går på VRG gymnasium i Stockholm. Jag tänker skriva en uppsats, och behöver lite hjälp. Jag har valt att skriva om att hela LÄNET bör få rösta om trängselskatt, men jag är inte så insatt. Ni som ÄR insatta, kan ni hjälpa mig? * Vilka är de starkaste argumenten? * Var kan jag hitta fakta som stärker dem? * Var kan jag hitta folk som delar min åsikt? Några tips vore till mycket stor hjälp!

Han får givetvis lite hjälp på traven av en likasinnad, som möjligtvis lägger sig lite över gymnasienivå i sitt resonemang, Eller också inte:

“Ifrågasätt kunskapsnivån som politiker har påvisat, när det hela grundar sig på en ideologisk premiss – en självklarhet för galna miljöpartister och socialdemokrater. Ifrågasätt hur diktatoriska beslut kan tas i en demokratisk stat.”

På andra sidan bron

Saxat ur Lidingö tidning 25 maj, i en artikel om en ny klubb som ska öppna på ön:

“Club Vice är öppen för allmänheten med man måste meddela om man kommer till Oscar i förväg.”

“Tack vare klubbens samarbetspartners kan Oscar hyra in en så kallad partybuss som går raka vägen in till Stureplan runt tolvslaget.
– Vi vill att våra besökare ska slippa betala taxi och om man åker kommunalt är det lätt att gänget splittras upp, förklarar Oscar.”

Ibland kallar jag mig Lindsay

I ett sista desperat försök att dodga alla deadlines och försöka klamra mig fast vid denna sista sommardag innan kneget kickar in så har jag kollat på
1. A Scanner Darkly. Eller i alla fall de första 15 minuterna. Sedan orkade jag inte med fler snedtrippar.
2. Freaks and Geeks. Klockren.
3. 30 Rock. Hur, var och när blev Alec Baldwin ett komiskt geni? Måste varit efter skilsmässan.
4. Arrested Development. Den mest fulländade komediserien.

Men tillbaka till Freaks and Geeks. Tillbaka till högstadiet. Där fanns nördarna som fortfarande stod med ett ben i mellanstadiet. De var trevliga, lydiga och tyckte om hästar. Jag kände ett par stycken.
Sedan fanns nollorna. De var tuffa, men inte så där läskigt tuffa så att man var rädd för dem. De kanske rökte, de partade. De gjorde knasiga saker och hängde med killar som var äldre. Jag kände dem också. Precis som Lindsay.

Och precis som Lindsay blev det problematiskt när man inte passade i endera lägret. Man ville vara med i båda. Jag får en tår i ögat när jag ser hur väl manusförfattarna lyckats med karaktären Lindsay och hennes dilemma. Jag är knappast den enda som känner igen mig i hennes situation, men jag är nog en av få som faktiskt, i alla fall i en kort period, också hade oljerock på mig i högstadiet. Skrämmande likt. Men hon har vitare tänder än jag hade. Och mer kurage.

En annan grej: Lärarna som tyckte att man var duktig/trevlig flicka. Föräldrarna likaså. Och så det knepiga i att vara vän med alla. Och samtidigt visa att man var lika tuff som nollorna, eller i alla fall skulle kunna bli. Lärarnas besvikna miner när man hängde med fel personer på rasten.
Ja, jösses. Ibland är det så att jag borde byta namn till Lindsay.

Och idag såg jag några tonårstjejer som var orangea i ansiktet av brun-utan-sol. De vinglade på bussen i högklackat. Same problem but different. Var med Kennet i Globen och såg ett gäng som rökte på ett så uppenbart amatöraktigt sätt. De hade tuffa kläder men allt var fel. Fel sittande jeans, fel märken, fel kombinationer.

Dessa feaks and Geeks. Alltid närvarande, alltid fel. Och vad som gör serien så bra är att geeksen inte är riktiga out-of-this-world-nördar med högt uppdragna byxor och bebisröst (typ Screech) utan helt normalnördiga. Och freaksen är inte de där som det typ gick inbrotts- och knarkrykten om i skolan utan de där uppnåeligt tuffa. Det är alltså ingen gammal pensionär som skrivit manus, som det så ofta är, utan ett par killar som växte upp ordentligt i början av åttiotalet och minns tillbaka med ordentlig skärpa. Jag bugar för dem. Tack, tack.

Vad har tunnelbanan och ett paraply gemensamt?

Svar: Min brorsas kompis sköna projekt.
Ps. Jag har ingen bild på Jonas så det får bli en bild på min brorsa istället.

Sista dagen på sommaren

I morgon är sommarens sista dag för mig. Sorg. På måndag börjar jag sommarjobba. Blandade känslor. Det är roligt på City, det är ett snällt och roligt litet gäng. Och de brukar vara mycket öppna för förslag oavsett om det gäller Jesusspecial till påsk (sant!) eller Svante Grundberg-porträtt (också sant!).
Men ändå. Frilanslivet har ju fördelen att man inte måste lura en chef med att man har “ett viktigt möte” så fort det är sol ute, det är bara att dodga och gå ut. Jag lurar mig själv istället. Säger att jag “jobbar in det i helgen”.
Nu är det helg, sommarens näst sista dag och tvättdag i ett. Bummer.
Tre deadlines typ nu, och femton intervjuer som måste transkriberas (utan tvekan det tråkigaste som finns. Nån som behöver ett jobb i sommar?). Men vad gör jag? Spelar Bruce Springsteen, äter jordgubbar och läser tidningen RES.
Skärpning.
Och som om inte botten var nådd såg jag Göta Kanal II igår och badade på Sturebadet tills jag blev så utmattad att jag höll på att tuppa av på tunnelbanan hem. Tre vatten-referenser i samma mening, för övrigt. Yay.

Vad hände igår?

Vad hände igår egentligen? En sån där dag som bara liksom flöt förbi utan större avtryck. Jag såg Ocean’s 13, det minns jag. Det var en bunt män i snedbena och kostym. De planerade någon slags kupp som var “omöjlig att genomföra”. Sedan genomförde de den. Eddie Izzard var med. Han satt i en fåtölj, satta fingrarna mot varandra på Mr. Burns-vis och sa “Ge mig alla detaljer, utelämna ingenting” och så slöt han ögonen. Detta var efter att han bett butlern om en kopp grönt te. Alla masters of den undre världen dricker grönt te nu för tiden. Precis som de sluter ögonen, koncentrerar sig och sätter fingertopparna mot varann när de ska konstruera en masterplan.
Nå.
Recension i City nästa fredag.

Vad gjorde jag sen? Ingen aning. Åkte hem tror jag. Åt glass tror jag. Kollade på gamla Arrested Development. Till jag somnade.

Och idag är en ny dag.

En sann historia

Det här är faktiskt alldeles sant. Och för att klargöra: jag tar det hela på fullaste allvar och ligger i träning. Jag vill inte att folk ska vara arga på mig.
(Klicka på Anders Rydells fina blogg och läs under What’s eating…Av uppenbara skäl kan jag inte blogga om det själv)

Falskt alarm

Det där om att Dr. Alban bytt namn och numera kallar sig Luther Martin är falskt alarm. Lesson number one: dubbelkolla alltid källor.
Men okej, om han fortfarande heter Dr. Alban (och i ärligthetens namn, varför ändra ett sk. “vinnande koncept”?) var håller då hans comeback hus? Vad var det jag bevittnade där i slutet på mars egentligen?

Hit the road, Jack (inga spoilers!)

Nu har jag sett sista 24 och sista Heroes.

Tomhet.

Heroes slutade abrupt, lite för cleant och med ett par – till och med för Heroes – lite för mystiska sammanträffanden. Men ändå ser jag fram emot “Volume 2”, om det nu blir någon. Om inte annat så för att jag nyligen fick reda på att Nathan Petrelli (Adrian Pasdar) är gift med Natalie från Dixie Chicks.

Och så mitt älskade 24.
Jag har så svårt att säga någonting negativt om serien, av respekt för allas vår hjälte, men kan citera en alltid så pålitlig citatkälla (vi kan kalla honom Kennet) när han säger att det alltid är lika kul att se Hollywoodskådisar spela efterblivna och 24 gör en inte besviken på den punkten. Det är få som lyckas (Leo DiCaprio i Gilbert Grape är den enda jag skulle ge högsta betyg i mongogestaltning).
Och i säsong 6 är det inte mindre än två rolltolkningar som ska uppfattas som rörande och autentiska…men jag vet inte. Jag blir mest rörd när Jack Bauer grinar och sånt. Och inte heller där blir man besviken.

Sedan kan man tycka vad man vill om seriens formulaiska format. Det är bara vissa hot som kan vara stora nog för att sätta en hel nation i fara; kärnvapen och giftgas. Och kanske total datanedläggning (som i kommande Die Hard 4.0!). Och det måste finnas en mole, och det måste finnas vändingar och goda som visar sig vara onda och så ett gammalt spöke från förr. Man kan inte klaga på det. Det är som att klaga på att det är för mycket action i Die Hard 4.0.

Däremot kan man kanske försiktigt höja ett ögonbryn inför faktumet att folk som blir skjutna i armen eller borrade i axeln tar av sig bandaget och jobbar som vanligt tre timmar senare. Vilket bara bidrar till den där känslan av attt CTU är övermänniskor, som man ville bort ifrån ett tag genom att visa att de är precis som oss. Jack gråter av utmattning, han blir heroinberonde och han screwar upp sina relationer.
Att han sedan pallar att rädda världen ett dygn efter den sista kinesiska tortyrrundan väljer jag att se mellan fingrarna på.

Nu håller jag tummarna för att Chloe och Bill Buchanan inte är ute ur leken. Det vore en förlust som inte på något sätt skulle kunna fixas. Inte ens om Tony Almeida återuppstod från de döda.

PS. Här ligger förresten min Wiliam H Macy-intervju och skräpar.

Wedding Crashers

Var på bröllopsmiddag igår (tredje på ett år!). En annorlunda spin denna gång med gående bord (nice!) och trollkarl till efterrätten. Han hade svart Weird Al-peruk, glasögon, knaständer och fejkad “utlänsk brytning”. Körde olika grejor som att trolla fram saker ur rockärmen och sånt. Ett gäng whizkid-barn satt längst fram, åt glass och skrek saker åt honom i stil med “Jag såg hur du gjorde!” och “Du hade den i andra handen ju!”.
Barn alltså. Som de njöt att sätta dit trollkarlen igår. De älskade varje sekund av det.
Gillade också när trollkarlen sa “Här i svenneland” och en liten gosse påpekade att det faktiskt heter Sverige.
Eller när han körde ett “Ånej hjälp! Kniven går rätt igenom armen på mig! AAARGH” och gossen bah “Meh, om det hade varit på riktigt hade det kommit blod ju.”