Halsduken

Det sitter en man som tigger utanför COOP i hörnet Kocksgatan/Nytorgsgatan. Det är en märklig plats han valt att sitta på. Just utanför COOP. Hade han flyttat en bit därifrån, kanske bara några kvarter bort, ned till Nytorget eller utanför ICA på Folkungagatan hade han nog fått större napp. I alla fall större chans.
Jag ser honom varje gång jag hälsar på A. Jag ger honom en slant ibland men för det mesta tittar jag bort. En generande, automatisk gest. Besvärande. Sedan, det har hänt, vänder jag mig om och ger honom en slant. Men vägar ta emot hans tack.
Jag och A går förbi honom på väg till restaurangen. Jag ser att han inte har några vantar så jag ger honom mina. Det är inte ädelt gjort av mig, jag hade ändå tänkt slänga dem. Jag känner hans kalla hand när jag trycker vanten i handen på honom och säger “Så att du inte fryser”. Jag lägger till ett frågetecken efteråt så att jag inte ska verka nedlåtande utan mer frågande. “Så att du inte fryser?”. Jag vet ju inte om han vill ha mina gamla vantar heller. Men han tackar och tar emot dem.
Sedan går vi till restaurangen och äter gott. Sedan pratar vi om julklappar. Jag önskar mig en halsduk från Acne. När jag kommer hem ser jag på Internet att den kostar 1400 spänn. Herregud! Ja, det är väl absurt. När man tänker efter. En halsduk för den summan. Herregud, om man köpte den och sedan passerade mannen utanför COOP. Då skulle man ju börja tvivla på vad man är för slags människa egentligen. Tänker jag. Och bestämmer mig sedan i samma sekund för att jag vill ha den. Och tanken går sedan så här: då kan ju han få min gamla!

Jung would have a field day

Jag drömde i natt att jag var med i något slags Bonde söker fru-liknande program där jag skulle presenteras för fem snubbar och sedan välja en. Alla var hiskliga. Men det trista i drömmen var att DE ratade MIG och blev till och med arga på mig och tyckte att jag var snobbig och osympatisk trots att jag inte sagt ett ord. De liksom bara såg på mig att jag var någon att ogilla. Och det sa de till mig också. Otrevliga och arga var de. Då sa jag till en av dem “Du, dina jeans är jävligt höga i midjan”.

Where the story ends

Vad som händer när det tar slut är att en del av ens identitet försvinner. Den man älskar att vara när man är tillsammans med den älskade försvinner och man hittar den inte. Det är alltså en del av en själv, ens identitet som plötsligt går förlorad. Som att kapa av en arm eller en personlig egenskap.

Sedan är det sammanhanget som försvinner. De gemensamma vännerna som slutar höra av sig, som tycker att man plötsligt är ett obekvämt inslag. Man blir avklippt. Man blir ett ingenting. Någon som en gång var men inte längre är.

Slutligen är det också drömmarna. Hoppet om en vacker framtid, drömmen om gemenskapen. Det rycks undan och man står där utan varken hopp eller drömmar.

Det är inte sant, säger terapeuten. Du har förstås andra drömmar. På en bok? På att springa på löpbandet? Och du är förstås älskad i andra sammanhang också, av vänner och familj?

Hur lite sådana saker betyder någonting.
Hur mycket en människa kan röra upp, stöka till.
Hur ensam och obetydlig man känner sig.
Hur osynligt allt annat blir förutom den saknade.

Filmfestivaltider

<3

Dagarna

Saknar USA. Saknar rutiner som inte kräver att jag driver mig själv till vansinne. Eller driver mig själv särskilt mycket alls.
“Det känns som om min stressnivå har sänkts”, säger jag till A. “Jag klarar ingenting längre, jag blir sänkt av minsta, möjliga press”.
“Du har inte sänkt stressnivå”, sa A. “Du är helt enkelt normalstressad. Det är bara det att i vanliga fall har du en mycket högre stresströskel än alla andra och kör sönder dig själv”.

Det förstorade hjärtat

Den 30/11 kl. 14.00 ska jag prata och läsa på Vällingbys bibliotek. Jag tror att jag läser första kapitlet i boken men sånt kan komma att ändras. Tror att jag pratar om Truman Capote, Nick Hornby och John Irving men sånt kan komma att ändras. Och min favoritbok är fortfarande Svindlande höjder. Och senast igår lyssnade jag på Everything but the girl och hörde en rad som jag hört hundratals gånger förut men nu hörde jag den på ett helt annat sätt och fattade den där plattan på ett helt annat vis än någonsin tidigare. Gud så ung jag varit.

People say that we’re so close,
How can there be something that I don’t know.
Oh but even though I share your bed,
Baby, I don’t get inside your head.

Dubbellivet

Dubbellivet. Trippellivet. Livet på soffan i lägenheten på Södermalm. Doftljus, dator på magen, stirra upp i taket.
Livet på pappret, livet i tidningen.
Och sen jobbet. Orden, säkerheten och att gå från att vara jag till att vara någon som kan.

Den objudna gästen

Nu har jag varit hemma i en och en halv vecka. Det känns längre. Aldrig tidigare har jag haft ett så långt uppehåll på Jazzhands. Men jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva. Ska jag vara ärlig, fortsätta tjata  om hur det går “upp och ned” in till vansinnets rand? Eller i alla fall tålamodets. Eller ska jag strunta i det, bara ignorera det som stormar i hjärtat, och skriva om det som händer utanför kroppen, utanför hjärta, själ och tanke?
Filmfestival, till exempel, händer. Jag hade Peter Greenaway till bordet, eller om han hade mig, på en middag. Han frågade om jag vuxit upp i USA. Han läxade upp mig för att jag inte kunde Eisensteins fulla filmografi. Men jag tog igen det när jag sa att jag har en fil. kand i socialantropologi. Då kunde vi diskutera kulturella koder, diskurser och what not och blev de bästa av vänner igen.

Dagarna går.

Meningslösheten kommer förbi, knackar på dörren men släpper in sig själv. Stannar kvar ett tag, försvinner men kommer tillbaka igen som om den gick ut för att köpa tidningen.

Jag höll i F2F med Greenaway när han skulle motta Visionnary Award. Tappade tiden. Hörde mina klackskor ensamt eka mot marmorgolvet i Skandias foajé medan det dova ljudet från filmvisningen inne i salongen låg som en fond mot hela tillvaron.
Satte mig på Espresso House. Det var fredag kväll. Fullt med folk, fullt med par. Satte mig vid ett bord. Blommorna jag fått som tack lade jag på stolen mitt emot. Meningslösheten frågade om den fick slå sig ned. Jag sa nej men visste att det var lönlöst.

Leaving LA, never easy/I saw the light fading out

Då var det dags igen. Att sammanfatta ens nu, den man är i denna stund, medan man packar ned det väsentliga. Det som måste komma med hem. Det som för tillfället utgör ens tillfälliga jag.

Försöker att göra det bästa av min sista dag i LA. Jag håller mig kring Farmer’s Market såklart. Jobbar lite, äter lite, medicinerar lite, solar lite, författar lite. Tänker att den oro jag nu känner är relativ, den hör bara själva resandet till och ingenting annat. Kom igen, fool, så här blir det ju varenda eviga gång. Hur många blogginlägg har du inte lagt ned på att beskriva (vissa skulle säga “älta”) det problemet, det faktumet?

Hemma väntar förvisso mörker men också nytt jobb, vännen A och en plats som har varit min och kan bli det igen.

Now life is sweet
And what it brings
I tried to take
But loneliness
It wears me out
It lies in wait

Brevet till mig själv

Kära C,

Skärp dig. Du vet att det alltid blir så här. Det är ingenting ovanligt. Några dagar innan det är dags att resa så kommer darrningarna. Det är väl ingenting ovanligt?
Och du får faktiskt göra som rösten på bandet säger, acceptera saker du inte kan förändra och tacka din oro för att den skyddar sig från olika nederlag och hot men också snällt säga åt den att ibland gör den jobbet lite väl bra och då blir det mer skada än hjälp.
Och se att du mår bättre än för en månad sedan.
Mörkret därhemma är tillfälligt även det. Det kommer att bli mörkare först, sedan riktigt svart, men sen ljusnar det. Sådan är tingens ordning.

C

PS. Sluta gör Jazzhands till en sorgblogg.