A black eyed dog he called at my door

Så här är det med ångest, den smakar metall. Den sitter fastskruvad över bröstet som en metallskena över tanden i tandställningen som man drar åt lite, lite, lite i taget. Som en sträckbänk. Mer och mer pressar den på så att metallsmaken når halsen och sedan munnen.
Smaken är kall men känslan är brännande och varm. Som ett upphettat metallblock pressat, pressat mot bröstkorgen.
Ångest betyder säkert massor med olika saker beroende på vem man pratar med men för mig är ångest en brännande, rivig rörelse i bröstet som strålar ut i armarna, gör dem alldeles matta, som strålar ut i ryggen och förlamar den, och som brinner upp i halsen och fattar ett tag om den och gör det svårt att andas. Andningen blir till flämtningar, flämtningarna får pulsen att slå snabbare och hjärnan svarar med att säga att nu är det fara, nu är det fara för ditt liv, Caroline. Men vilket liv? Så här orkar ju ingen leva. Säger min hjärna och får min puls att höjas ännu mer. Döden får inte vara ett alternativ. Men vilket alternativ finns till ångesten när den väl sparkar in alla dörrar, tränger sig på och tar över andningen, känslorna och den flämtande, gapande, kämpande känslan av överlevnad.

Jag har haft ångest förut. Jag har haft kliniska depressioner förut. De har tagit mellan tre till sex månader att få bukt med. Är man optimist så tänker man “ja, men sen försvann de ju” men det har jag inte råd att kosta på mig den här gången. Jag har inte det. Jag har inte orken det kostar att vara optimist. Det är dyrt, det kräver massor i energi och tankekraft. Jag är fattig på sånt just nu, mitt kapital räcker bara till att gå upp ur sängen, gå ut i kvarteret, sätta mig och räkna minuterna tills jag får ta min nästa dos medicin.

Jag är tacksam, det är jag, för vänners råd om att gå ut i solen, röra på sig, handla ett doftljus, köpa något lyxigt eller vad det nu kan vara och visst vet jag att man menar väl, visst vet jag att det är av välmening och visst vet jag att för vissa människor så är det en hjälp, det är ingenting jag förringar. Det skulle det  vara för mig också, om jag vågar vara optimist, om den dagen kom då jag orkade mer än att bara existera, bara gå runt med ångestens händer om min hals, utan känslan att det inte finns en utväg.

Fre 4 oktober

“If you know someone who’s depressed, please resolve never to ask them why. Try to understand the blackness, lethargy, hopelessness, and loneliness they’re going through. Be there for them when they come through the other side. It’s hard to be a friend to someone who’s depressed, but it is one of the kindest, noblest, and best things you will ever do.”

———-

Förr

En intervju från en tid som inte längre finns.
Foto av Emily Dahl.

Kanske

Kanske åker jag till Santa Monica idag.
Men jag tror inte det. Jag tror att jag stannar i kvarteret.
Precis som igår.
Precis som i förrgår.
För jag orkar ingenting annat.
Igår glömde jag att äta lunch.
Sen glömde jag att äta middag.
Men tyvärr glömmer jag aldrig att jag existerar.

Snart

Det är soligt, säger Roni, min bästis i LA. Packa lätt. Kanske en sweater till kvällen bara. Ska jag ta med mig löpardojorna eller är det bara för optimistiskt? Jag har inte sprungit en enda gång den här sidan av sommaren. Verkligheter har kommit i vägen. Kollapser på olika sätt. Hinder och utmattningar. Har någon någonsin kartlagt hur många olika sorters utmattningar det finns?
För mig finns det i alla fall alltid en medicin som fungerar och det är att åka till Los Angeles. Mina stråk, mina kvarter, den första tuggan på churrosen på Disneyland. If all else fails, go to Wales. Så sa den där professorn på engelska institutionen, han som skojade om “I’ll have a whiskey and do you have any juice/use for my wife?”. Det stämmer inte i mitt fall, if all else fails go directly to LA, don’t even think about it twice.

Jag har i och för sig aldrig varit i Wales.

Under en annan himmel

Tänker mycket på min begravning. Drömmer till och med om den. Har av någon anledning sovit på soffan och inte i sängen de senaste nätterna. Då kan det hända att jag någonstans mitt emellan sömn och verklighet känner det varma, mjuka mot ryggen och först tänker att det är så fint att sova bredvid någon man tycker om och sedan, när det går upp för mig att det inte är så det ligger till så sköljer en känsla av instängdhet och sorg över mig. Här ligger jag i min kista. Ska den vara öppen? Nä, antagligen stängd. Med något inramat foto på locket, som på mormors begravning. En påminnelse om ett flyktigt ögonblick som en gång var. En bråkdels sekund som kameran fångade och där känslan varar för evigt.
Kommer det att skrivas någon runa? I så fall av vem? När man bläddrar bland runorna (och det gjorde jag senast igår) så verkar de ofta skrivas av folk i periferin, som jobbkollegor eller handbollstränare. Är det för att de har distansen att se ett liv bland andra liv, inte ett liv som inte är som andra liv?
Jag bör bränna upp mina gamla dagböcker naturligtvis. Men några av dem har faktiskt varit riktigt inspirerande att läsa och en hel del gamla dagboksanteckningar kom med i Inte helt hundra. Stycket där jag försöker springa tills jag stupar och “äta nyttigt”, vilket jag tolkar som att steka saker som heter “grytbitar” innan jag fattar att de heter det just för att man ska ha dem i grytor och låta dem koka i flera timmar.
Jag vill inte ha några sår eller ärr. Jag vill heller inte dö av någon långt utdragen sjukdom, då ligger det mig mycket närmare till hand att svälja en näve piller istället. Och begravningen hoppas jag blir spektakulär. Inte glad, inte “gråt inte för mig, jag har det bra nu” utan precis tvärtom. Feelbad som om Michael Haneke hade regisserat den, helst. Inte helt fräscht att hyra gråterskor men jag skulle gärna ha med några katolska inslag av den mer teatraliska sorten. Jag vill ha utsläppt hår så att det ser ut som om jag flyter i vatten. Jag vill vara Ofelia där i kistan, drunknad av både vatten och olycka. Jag kan tänka mig att jag skulle fylla några rader i kyrkan ändå. Sen skulle det bli kyrkokaffe och då skulle jag ju gärna se att man höll spontana tal. Drog sin bästa Hainer-story på amerikanskt manér. Några från gymnasiet skulle kunna berätta om hur jag startade vattenpistolskriget mellan SAM-arna och ekonomerna. Någon annan om hur jag älskade att spela spel men hatade att förlora. Sen skulle tårtan ätas, kaffet drickas och så skulle livet gå vidare. Det är det trista. Att allting går vidare, till och med döden.

Pity the skagenröra

All over the place, dude/So hot right now

“…this town doesn’t look good in snow…”

Och snart är jag där. I mitt parallella liv, där jag är en storögd katt bland alla underbara hermeliner. Där ingenting är konstig, allra minst jag. Jag är minst konstig av allt och det är en underbar känsla.
Där tidningskioskägaren Al kallar mig “kid” och där tanten i Bob’s Donuts-ståndet alltid är härligt tjurig fastän solen skiner och donuten är nybakad.
Jag ska skriva, är det tänkt, om Jim och hans tvåeggade talang. Och om hans pappa som har en sällsam förmåga att omstrukturera minnen, ändra dem, så att de alltid passar nuet.
Sen ska jag träffa min kompis som är gammal världsmästare i luftgitarr och förhoppningsvis också besöka trollkarlarna i The Magic Castle.
Någonstans är jag redan där. I mitt hjärta är jag redan på väg.

USP

Ska det pratas kropp, naket och sexualmoral ringer man mig. Det har Metro och Kino gjort i alla fall.