Små och stora

Jag retirerar. Ingenting är nytt och jag vet att jag inte kan stoppa det så jag retirerar.

Vi talar om trauman och vi talar om triggers. I terapin, alltså. Vi talar om nerver på helspänn för att det är det helt naturliga resultatet av att alltid vara beredd. Beredd på vad? På hot och på tragedier.

Jag vet att jag pratar i flummiga banor, i liknelser och hemligheter men det beror på att jag inte längre kan bli för personlig eftersom det skulle betyda att jag också lämnar ut andra. Och det är inte rätt. Inte i det här fallet i alla fall.

Jag ska istället berätta det konkreta som hänt och det är ju att Figge fick ett sår i ögat och efter det har det känt som om tillvaron rasat, först i utkanterna av staden och sedan närmare och närmare. Jag har försökt hålla det borta för visst vet jag att att just precis i detta nu är Figge högst levande, han äter hö och vilar i ett hörn där jag ser honom från köksbordet där jag sitter. Men teori och praktik är ibland vitt skilda saker. Till exempel vet vi alla att de i vår närhet kommer att dö. De äldre i vår närhet kommer troligtvis att dö först.
Det är en stor skillnad på att veta det och uppleva det. Jag vet att Figge inte blir gammal för han är ett marsvin och de blir runt sex år. Han är fem. Men det är en stor skillnad på att vara medveten om detta och att få resultat från blodprov som säger att han har en infektion i kroppen och jag kan inte vara säker på att det inte är en tumör som är tillbaka. Det vill säga, känna att döden inte är en abstraktion.

Det är irrelevant just nu att han är ett marsvin. Jag kan inte skilja känslor i just detta nu, mellan stora och små tragedier. Eller stora och små djur. Eller människor och husdjur.
Det är ju just det jag menar, med att vara beredd på hot och tragedier. Har man format och fostrat nerverna så, så finns det inga mellanlägen. En tragedi är alltid stor. Också den som inte behöver vara det.

Ta PTSD:n. Den vanligaste bilden är någon som varit med om krig. Denne person hoppar till vid ljudet av en smäll, ljudet triggar minnet av att vara tillbaka i kriget och därmed i närheten av döden. Sin egen inte minst.

Jag har inte varit med om krig, jag kan inte ens jämföra mig med en sådan erfarenhet. Aldrig. Men funktionen, alltså den psykologiska funktionen är densamma. Och nu hände det sig så att det smällde – eller min motsvarighet då till krigets eko – och när Figge har bekymmer med hälsan betyder det att även min hälsa är hotad. Jag kan inte förklara det bättre och jag vet heller inte om jag vill, för det enda som gäller i just detta sammanhang är att jag är medveten om att min kropp och mina känslor reagerar som de alltid gjort: med känslan av livshotande och med en arm som sträcker sig efter Sobrilen. Och Figge är triggern, oron är medlaren.
Nej, det handlar inte om Figge.
Det handlar inte om huruvida man får bry sig så mycket om ett djur eller inte. Det handlar inte om rationalitet av känslor.
Det handlar inte om att jämföra lidanden.
Det handlar inte om att ett marsvins sjukdom är ett ljud från ett skjutvapen.
Det handlar om trauman och de ser olika ut.
Det handlar om att jag är så jävla trött på att åka från noll till hundra men nu har jag i alla fall ett ord på det. Och några möjliga orsaker.
Låt mig nu bara få lära mig hur man hanterar det.

Stagnation

Ja, nu har det gått över ett år sedan vi sågs sist. Fotbollskillen och jag alltså. Jag märker att han är mer lättirriterad än tidigare. Det har han i och för sig varit ett tag. Jag har överseende, i alla fall till en viss gräns. Kalifornien är i total lockdown, allt är stängt, alla har mask och ingenting händer. Man ombeds hålla sig inne, han träffar absolut ingen.
Jag har alltså överseende, som sagt. Till en viss gräns.

Mitt liv tycks sig fartfyllt i jämförelse. Ibland är det trist att bli påmind om det, att bli jämförd och inse att man står still. I det här fallet är det inte jag som står still.
Men förhållandet står still.

Vad består förhållandet av? Svårt att säga. En expert skulle säkert peka på att gemensamma upplevelser är viktiga och formande. Ärlighet, närhet. Allt det där som stagnerar nu.
Jag tänker på arméfruar och sjömansfruar. Går det år eller månader innan de träffar makarna och makorna igen? Men det känns som en skillnad, där ligger något personligt val i grunden. Jag väljer att resa till sjöss i ett halvår (som min pappa gjorde). Och så vidare. Jag har inte valt detta.

Men jag är inte alltigenom förtvivlad eller otacksam. Jag kan stilla mitt dåliga flygsamvete lite, lite, lite grann. Jag kan vara med marsvinen och slippa drabbas av det enormt dåliga samvetet som kommer av att lämna bort dem. Om än tillfälligt. Men det vet de inte om. Vet de ens att jag sviker dem? Det bryr jag mig inte om för chansen att de känner så överskuggar allt vid det tillfället.

Jag sover dåligt. Det är ingen nyhet. Att jag är en klyscha är kanske en annan: tränat i genomsnitt 3,2 ggr/v sedan nyår. Statistiskt sett håller det väl fyra, fem veckor till.

“Tack för ditt mail”

Tror aldrig jag fått så många läsarmail på en text som denna om Sean Connery. Antingen är det forumet (svt.se) eller så är det tajmingen (lördagskväll) eller så är Sean Connery helig för många.
Jag vet inte. Kanske en blandning av alla. Mailen handlar mest om att jag gör honom mer problematisk och/eller politisk än han var. Det stämmer nog, han valde säkert inte sina roller utifrån en politisk kompass. Men som filmkritiker tycker jag att min uppgift är att sätta kulturen och verken i en kontext.

Apropå kultur och kontext så såg jag Fantasia på Bio Capitol igår. Jag har såklart sett den förut men det var nog 2005 senast. Jag mindes en av filmerna som “läskig” (den var inte alls läskig – satan samlar sina anhängare men sedan börjar kyrkklockor ringa och detta stör honom så mycket att han gömmer sig och/eller förstenas).
Jag hade glömt filmen med kentaurer – både kvinnliga och manliga – som förlustar sig. Enormt sexuell liten film. Alla keruber är könlösa. Baccus kommer ridande på en åsna och är asfull. Enormt packad. Sedan dras en ridå för, det är uppenbart att älskog väntar. Enormt sexuell liten film, som sagt. Två av kentaurerna är svarta kvinnor som har zebrakroppar istället för häst.

Jag mediterar varje dag nu, minst tio minuter. Jag kan inte fortsätta utan att göra någonting. Eller, så mycket jag kan snarare. Jag behöver bli bättre på att tacka nej till saker bara. Och med saker menar jag typ någon gammal kompis från förr som vill ses, någon som “är i krokarna” och vill titta upp och som har svårt för det här med att jag jobbar trots att jag är hemma. Jag inser hur jävla stressande allt sånt är, eller jag vet det redan, men resonerar alltid som så att det är mindre stressande att säga ja än att säga nej och riskera sura miner och sånt. Det är fel.

Och för övrigt har jag börjat baka och laga igen. Apple butter är på tapeten nu. Sylter och marmelader. Under våren bakade jag bröd, fyllde frysen full med surdeg. Gav bort till A och till tiggaren utanför COOP. Under sommaren var jag ganska inaktiv på baka och laga-fronten (alltså förhållandevis) men nu är jag tillbaka in i syltfasen. Apple butter är det nya, en tjockare och lenare sorts äpplemos. Man kokar med äppelcidervinäger och en massa kryddor. Jag har i kanelstång, lite nejlika och kardemumma. Har provat med tonkaböna också. Man låter det koka på låg värme länge så att det blir tjockt, nästan bredbart. Jag har ätit det i yogurt, blir nästan tårögd av den murriga smaken. Ska göra mer idag, prova med saffran och tonka. En smygstart inför julbaken som jag anser kan börja…i morgon?

Veckans kommentarer

Här skrev jag en liten modehistorisk kommentar till Göteborgsskolan Jensens uppmaning till eleverna att klä sig propert. Och med propert menar piké. Den texten blev jag nöjd med.

Och så gick jag till terapeuten igen. Hon såg mig på tv sa hon. En granne med en liten hund som jag känt sedan hunden var valp sa att hunden hörde min röst på tv och sprang in i vardagsrummet och letade efter mig.

Jag lade mig på divanen. Jag börjar gilla den metoden mer och mer, ligga vänd från terapeuten och stirra upp i taket och ut genom ett dammigt fönster. Freud hade en poäng.

Jag ligger där och tänker att jag inte har någonting nytt att berätta. Ingenting alls faktiskt. Sover dåligt, i vanlig ordning. Det vore helt enkelt en ofantlig nyhet om jag för en gångs skull sov bra.

Vi talar mer om min sömn. Jag halkar in på saker, som när jag hamnade hos en dålig värdfamilj i USA och värdpappan kom in i mitt rum på natten.
Som när jag var sexton år och blev utkastad på gatan i London, utan minsta peng. Tog mig till svenska kyrkan – det enda jag kunde tänka på – och fick sova i en skrubb.

Har inte pratat mycket om detta. Har inte reflekterat över att dessa händelser är förknippade med “natt” och “sömn”.
Får ett tryck över bröstet när jag berättar om dessa saker som jag sällan eller aldrig berättat om, av rädsla för att de ska bagatelliseras gissar jag. De få gånger jag yppat har jag gett berättelserna ett skimmer av galet äventyr. Nu får jag ont i bröstet och andas så där flyktigt och lätt.

Och mer vill jag och kan jag inte säga om saken just nu.

Helg och andra illusioner

Mycket jobb nu. Det är givetvis bra. Men det är som alltid – man oroar sig när mailboxen gapar tom men våndas likväl när ToDo-listan är lång.
Det har varit kommentarer och analyser av populärkulturella fenomen (för GP), och en lång undersökande grej om frågespaltens historia i DI Weekend. Jag älskar frågespalter. Och att kommentera populärkulturen academic style. Jag har med andra ord inget att klaga på.

Men jag märker att jag är både bättre och sämre på stress nu för tiden. Jag blir stressad snabbare och lättare. Kanske är det kropp och sinne som vant sig efter covid-stiltje, kanske är det åldern. Jag blir lättare stressad, börjar äta snabbt och får ännu svårare att sova och slappna av. Ibland blir jag illamående.
Men jag är samtidigt bättre på att tagga ned lite, tacka nej någon gång ibland. Till sociala sammankomster, träffar, fika och möten. De tar också på krafterna, även om det är positiva saker.

Nu har jag inte träffat min fotbollskille sedan nyår. Skumt. Vi hörs varje dag men det är givetvis inte fullt samma sak som att ses.
Någonstans är jag ändå okej med detta. Jag är rätt så mätt på hans land – om än inte på honom. Jag tar gärna en liten paus därifrån.
Jag hade inte velat åka ifrån mitt djur som vid den planerade resan var nyopererad, mer eller mindre. Ni har jag varit tillsammans med honom varje dag. Mitt samvete har stillats av det i alla fall.

Och – det här med stress. Det var det jag skulle komma till. Ibland är det så skönt när ödet griper in och bestämmer åt en. Självklart hade jag velat träffa honom, självklart hade jag rest. Självklart är det galet att vi inte setts på snart ett år.
Men det finns alltid saker att vara tacksam för också. När man tillåter sig själv att vara det. Till exempel när jag själv inte är den som bestämt att nu stannar jag hemma.

Mot målet

Pratar med terapeuten om min löpning. Känner mig först defensiv, som att jag måste försvara det hela. “För att du ska förstå vad det betyder för mig att springa en mil måste jag först förklara…”.
Jag ligger på en schäslong men gestikulerar ändå med händerna. Jag förklarar hur – faktiskt – ansatt jag kände mig när en dåvarande terapeut helt överskred alla regler och gränser och drog med mig ut på ett midnattslopp fast jag inte hade ätit på en vecka, bara grät och åt piller.
Det var en hemsk upplevelse, jag förstår inte än idag hur han tänkte. Han sa att han ville att jag skulle känna att jag kunde genomföra någonting (men det kunde jag ju inte – jag var ju helt ur stånd, helt ur gängorna!). Han sa också att motion är bra mot allt. Jo, men då måste man ju vara i så pass gott skick att man kan genomföra det hela.

Hur som helst. Jag gestikulerar, jag tar på mig ett defensivt motstånd – “hon kommer kanske inte förstå annars” – och hon säger att terapeuten, som hon mycket väl känner till eftersom han är på tv så ofta han kan, har gjort fel. Han gjorde fel.
Hon säger att jag kanske blir emotionell av att springa den där milen eftersom det är en hämnd på någon som tog löpningen ifrån mig.

Detta var i tisdags. Igår sprang jag milen igen, jag gick upp på löpbandet med den fulla intentionen att göra det. Efter tjugo minuter var jag inne i en total runner’s high och log och vevade med armarna – och grät. En stilla, enda tår bara, ingen på gymmet behövde alarmeras. Om de hade sett åt mitt håll. Men en tår, ofrivillig och oväntad.
Idag har jag ont i benen, det känns att gå. Men det känns bra. Fast jag också känner vrede varje gång de påminner mig om varför de gör ont.

När jag är med i Efter fem gillar jag att peka med hela handen

Olika typer av spöken

Han är ett spöke. Det finns olika typer av spöken, det vanligaste kanske är hjärnspöket. Tanken eller föreställningen som dyker upp och ruckar på verkligheten.
Han är en annan sort. Han är ett förälskelsespöke.

Det blir lätt så när det kommer av sig. Något som började hända men som tappar kursen, spårar ur.
När man sedan hittar tillbaka till stigen igen så tror man att den givetvis ska leda till samma mål som innan. Man blandar ihop det där. Med vad som var och vad som är.

I efterhand har jag tänkt att det var bra att det hela kom av sig, att det ingenting blev. Det skedde snabbt, graderna i förälskelsen steg snabbt och nästan våldsamt. Lika snabbt tog det slut. I efterhand har jag tänkt “tur det”. Det är en sanning. Den andra sanningen är att vi också hade det fint. Där och då.

Som jag sa – man blandar ihop det som var och det som är. Det är då spöket ser sin chans. Den osaliga ande som inte kan få ro, som inte har accepterat att den inte längre lever bland oss. Spöket som lever på tanken om vad som kunnat bli.

Men det är ett spöke, det finns ingenting där.

#BraAttVeta

Den långa milen

Jag sprang milen. Jag hade inte planerat det, jag hade tänkt springa i fyrtio minuter eftersom jag flyttat fram mållinjen, först sprang jag i tjugo minuter, sedan en halvtimme och sedan fyrtio minuter…

Att jag nu sprang milen betyder någonting för mig. Att jag bara fortsatte springa, att jag bara lät det hända.

Jag sprang ju mycket förut, för sju, åtta år sedan. Ni är trötta till leda på att höra om detta, det förstår jag. Men kopplingen mellan fysik och psyke är någonting som bara blir tydligare och tydligare.
Under den tiden var jag i ett förhållande som tärde på mig. Jag var kär men fick så lite tillbaka. Han var osäker på allt och osäkerheten smittade av sig också på oss, på mig.
Så jag började springa jättemycket, ett tag blev det 2,5 mil i veckan. Det kändes skönt att ta ut sig, skönt att sätta ett mål och nå det. Det var pålitligt, det var allt förhållandet inte var.

Sedan gjorde han slut med mig och av flera olika bidragande faktorer hamnade jag på sjukhus i ett par veckor. Efter det har jag inte kunnat springa. Det har bara inte gått. Jag har inte ens försökt. Det har hela tiden funnits en spärr.
Men för kanske ett år sedan började jag jättesmått, bara någon kvart som uppvärmning. Jag kunde inte tillåta mig att tänka på det som någonting annat.
Men nu har det förändrats, jag har erövrat löpbandet – igen! Därför har jag kostat på mig nya löpskor, nya löpkläder…för att manifestera, för mig själv, att detta betyder någonting. Förstår du?

Och i torsdags sprang jag milen. Mina ben både värkte och var som spagetti på samma gång. Men jag var lycklig.