Jazzhands

Omsorg vs. oro

Släktingen är martyr av den gamla skolan. Hon är också katolik, jag tror det kan vara relevant att nämna.
Hon skickar meddelanden varje dag till mig. Varje dag. Hon vill tala om att hon ber om mitt tillfrisknande, att hon oroar sig dag och natt.
Det är uppenbart att hon vill ha ett tack för detta. Tack för att du oroar dig. Tack för att du ber för mig.

Jag är ateist. Jag tror ju inte på bönens helande kraft, jag tror framför allt inte att en annan persons bön å mina vägnar har någon effekt på min sjukdom.

Så kan jag, med ärligt uppsåt, tacka människan för det?

Nu är det väl inte så jobbigt, skicka ett sms där man uttrycker sin tacksamhet för att någon tänker på en. Bryr sig. Tillräckligt för att skicka sms och tala om att de tänker på en och bryr sig.

Men det gäller varje dag. Hon tänker, bryr sig, oroar sig varje dag. För min skull, bara min skull. Och ja, jag skickar svar, jag säger tack, jag säger att det var vänligt och ja, jag hoppas också att jag mår bättre snart och hoppas allting är bra med dig också. Tack så mycket, hej hej.

Men det ligger en egoism i detta, släktingens agerande. För om det inte fanns en belöning i form av mitt tack, så skulle hon inte be, oroa sig, bry sig.
Varför skulle hon annars vara angelägen om att låta mig veta, varje dag, om hennes osjälviska akt? Om den verkligen var osjälvisk menar jag.

Det är detta som stör mig.
Se så mycket jag bryr mig – allt jag vill ha är ett tack. Är det inte en motsägelse i det?

Martyrskap, kan vi kalla det.

Och, kom jag på igår kväll, att förväxla omsorg med oro. Att tänka att oro är en vacker och osjälvisk form av omsorg.

Det är fel.

När jag kom på det kändes det som om en lampa tändes i mig. Det är alltså detta som gnagt i mig, som fått mig att rynka ögonbrynen varje gång (varje dag!) telefonen plingat till och hennes emojitäta redogörelser för hur mycket hon oroat sig, hur mycket hon bett och därmed hur mycket hon bryr sig.

Där är det. Uppfordran, min del av avtalet som måste uppfyllas. Hon ska be, jag ska tacka. Det är liksom dealen, om än outtalad och framför allt inte framförhandlad.

Etiketter None

Sjukdom och arbete

Jag gick på bio, jag såg Smärta och ära. Jag och en till person i hela salongen.
Smärta och ära låter lika passande som sjukdom och arbete. Stolthet och fördom. Och så vidare.

Sjukdom och arbete. Alla jag vet har fått sitt arbete påverkat på något vis. Vissa mindre, kanske för att de redan jobbade hemifrån, andra mer eftersom det för just dem och deras företag behövts en ekonomisk åtgärd.

Jag själv trodde mig inte så drabbad. Jag har mitt regelbundna kritikeruppdrag för GP. Jag hade några kulturtexter på gång. Min initiala kalkyl höll, april var ingen katastrofal månad.

Maj däremot. Nu har svångremmarna verkligen dragits åt. En redaktör svarar “Det är en jättebra idé, vi hade gärna tagit den men…hoppas att du får in den i någon annan tidning för att jag vill läsa”.

Jag pratar med en redaktör för en tidning som kommer ut fyra gånger om året och han talar om hur mycket tidningen, och hans egna företag som står för den, förlorat i uteblivna annonsintäkter.

Sjukdom och arbete. Idag vaknar jag och känner ont i bröstet igen, jag hade ju detta för ett par veckor sedan och höll mig inne. Sedan blev jag frisk, gick ut och vips är det tillbaka. Skulle jag inte gått på bio? Jag kände mig frisk. Jag anade att salongen skulle vara tom, filmen har ju gått i en evighet.

Jag skulle hjälpt mamma med huset idag. Allt det där som börjar bli mer och mer överväldigande för henne. Men jag kan inte riskera någonting.
Så jag stannar hemma och…gör vaddå? Jobben är färre. Jag lägger ännu mer tid vid recensionerna som nu är nere på en i veckan istället för två. Jag försöker att skriva på bok men strandar på formen (inte innehållet).

Sjukdom och arbete. Det ena påverkar det andra. I Smärta och ära kunde smärtan, den fysiska, påverka äran. I sjukdom och arbete skulle jag, i detta läge, kunna hävda att sjukdomen påverkar mig i den betydelse att jag ger mer. För jag har mindre.

Etiketter None

Drömmar

Han dyker upp igen! Varför blir jag inte kvitt den man som jag träffade i tre månader och som sedan drog sig ur. Vi var förälskade, absolut. Ett så mossigt ord. Men det är det ordet vi har som beskriver det initiala, trevande, förblindande och hoppfulla.

Nu drömde jag om honom igen. Jag vet att han gift sig och ett barn är på väg. Hur vet jag det, jag söker inte upp honom. Jag letar inte upp honom på Facebook eller Google. Ändå får jag informationen?
Jag hatar sånt. Att inte kunna ha kontroll över vem som får komma in i mitt liv.

I drömmen, som var en avancerad lucid dreaming, träffades vi och allt var som jag minns det. Den goda delen, då. Någon moster eller faster dök upp och sa “Jag förstår att du har frågor…” och jag sa “Ja, är han inte gift…? Ska ha barn..?” och hon sa “Jag visste att du skulle undra och jag ville stilla din oro. Hon gjorde allt för att behålla honom.”
“Så det finns inget barn?”
Fastern skakade på huvudet.

Och nu till grejen: I drömmen visste jag att jag drömde. Men jag var inte säker. Jag nöp mig själv för att försäkra mig om att jag inte drömde, till och med i drömmen reagerade jag på att detta var typiskt. En klyscha.
I drömmen, i och med mitt nyp i armen, kunde jag till min förvåning konstatera att jag faktiskt inte drömde. Att jag var vaken!
Sedan vaknade jag.

Etiketter None

De dagarna

Ibland går det dåligt. Att skriva som jobb är på ett sätt som vilket annat jobb som helst – man producerar någonting.
Men å andra sidan är det inte alls ett vanligt jobb. Man får anpassa sitt språk efter uppdragsgivare, skriver man recensioner som jag gör så ingår ju en del av ens egen person i texterna. Tycke och smak måste redovisas och motiveras.

Därför går det ibland fel. Det skriver man kanske inte så ofta om (och med “man” menar jag mig själv).

Att man får kritik och att redaktörer kommer med korrektur och synpunkter är oftast ingen större grej. Redaktörerna strävar ju också efter en så bra text som möjligt. Jag tycker det är skönt med ett andra öga på en text. Man kan lätt missa saker och ting. En hänvisning, en oklarhet som för en själv är helt uppenbar.

Det är en vanesak. I början känns varje korr som ett knivhugg i egot. Man vänjer sig. Man lär också känna sin redaktör, vilka är mer känsliga och vilka är mer överseende. Eller, vilka är nitiska och vilka är avslappnade.

Då och då händer det att jag bommar helt. Inte ofta, jag skulle nog kunna räkna gångerna på handens fingrar – och då inte ens alla fingrar. Och så utspritt över femton års professionell karriär.

Med bomma helt menar jag att misslyckas med uppdraget. Att antingen skriva en text som inte är bra, som inte håller måttet. Eller att skriva fel. Missuppfatta eller använda en felaktig källa.

Första gången det hände var för femton år sedan. Jag hade övermod och skrev om en “trend” jag tyckte mig se i amerikanska filmatiseringar om presidenter. Jag minns faktiskt inte alls vad jag hade för tes men jag minns att jag hade övermod. Jag skrev på ett sätt jag tyckte gick hem i tidningarna, jag härmade andras sätt att skriva på. Jag försökte att skriva roligt framför att driva någon tanke, gissar jag. Den refuserades.

En annan gång, något år eller två senare, fick jag ett uppdrag av en kundtidning. Jag skulle skriva om kompressorer. Jag kan ingenting om kompressorer. Hade jag varit mer rutinerad, som idag, hade jag nog tackat nej.
Men jag intervjuade någon enormt dryg man på någon datafirma som direkt insåg att jag inte kunde något om kompressorer och därför talade både nedlåtande och använde extra komplicerat dataspråk. Jag var ung, jag försökte följa med. Det blev katastrofalt. Men hade kunnat redas upp om inte snubben varit så jävlig. Han gick till redaktören och sa att jag fattade noll, att jag var outhärdligt ointelligent. Så redaktören strök artikeln.

En sommar för kanske två år sedan skulle jag intervjua ett teaterkollektiv. De insisterade på att bli intervjuade tillsammans allihop eftersom ingen ville “föra talan för hela gruppen”. Det slutade med att jag inte kunde få ihop ett datum då alla i kollektivet kunde ses. En mindre van skribent (jag själv för femton år sedan till exempel) hade kanske försökt ytterligare ett par varv. Men jag gick till kunden och sa att detta går inte, denna logistiska mardröm stjäl bara tid.

Förra veckan skrev jag en recension, lade ned mycket tid på den eftersom serien jag recenserade fick ett mycket lågt betyg som jag ville motivera. Den recensionen hamnade aldrig i tryck men det berodde inte på mig utan på en felbeställning – tidningen hade redan skrivit om serien.

Men det rörde sig ju om omständigheter utanför min kontroll och mitt ansvar.

För fyra år sedan hände en märklig grej. Jag fick ett uppdrag, det var bråttom. Det handlade om plastikkirurgi och var för en större damtidning. Jag skred till verket, intervjuade kirurger om trender och attityder och vad det nu var. För att sedan, när jag skulle skicka in texten, se att det inte alls var det uppdraget handlade om. Jag fattade inte hur jag ens kunnat få det till att jag skulel skriva om plastikkirurgi. I “briefen” stod det att texten skulle handla om någonting helt annat. Jag minns inte ens vad.
Eftersom det var bråttom ringde jag upp redaktören och berättade att jag av någon anledning helt missförstått beställningen. Jag hade skrivit en helt annan text. Den ville de inte ha och de bad någon annan ta över det ursprungliga uppdraget.

Men nu, alldeles nyss hände det igen. Jag bommade totalt. Jag blev tillfrågad om jag hade en idé till en tidning, någonting inom områdena konst eller trädgård eller så. Jag kom upp med tre snabba förslag, konst och trädgård är inte mina expertområden direkt.
Jag skrev, redaktören saknade resonemang. Jag skrev om, hittade hänvisningar och exempel. Redaktören såg att en av hänvisningarna jag refererade till var namnet på en byrå och inte en person. Ett av exemplen var luddigt, inte glasklart. Texten upplevde de som slarvig, hafsig och i stort sett en besvikelse. Så den “ställdes”, alltså man ville inte ha den.

Det svider såklart när sånt händer. Och man pratar kanske inte om det så ofta. Jag frågade en gång Jesper Rönndahl om han någonsin bombar under något av sina ståupp-uppträdanden. Han sa “Gud ja! Jämt” och berättade att det “är det enda vi pratar om” när han träffar andra ståuppare.

När jag träffar andra frilansare, och det gör jag ofta (halva bekantskapskretsen skulle jag säga är frilansare) är bommade uppdrag verkligen inte det vi pratar om. Men det kanske vi borde? För det tär på självkänslan. Hur sällan det än händer.

Etiketter None

När de ringer

Jo, det här med min examen i socialantropologi. Redaktören som frågade om den var ute efter en antropolog till ett populärt tv-program. Hade jag tackat ja hade det varit en seger för min akademiska karriär.

(Eller så hade kanalen fått mail med “jävla ljugarmedia och fake news hon är ju inte antropolog…?!? ELLER?!??)

(När jag pluggade antropologi dröjde det säkert ett år innan jag fattade varför grannar och annat löst folk frågade om jag “hade varit i Järna ännu” efter att de fått svar på frågan “vad gör du nu?”)

(Antropologi – ett så missförstått ämne)

Men i och med att jag numera, som sagt, är fast tv-recensent på GP så tackade jag nej. Jag kan inte recensera en bransch jag också medverkar i, tänkte jag.

Så förvirringen kring min professionella utbildning fortsätter, gissar jag. Suck.

Etiketter None

Resten av historien

Har haft påtagligt med mycket milt “ont i bröstet” sedan i torsdags då jag fick för mig att jag skulle “gå hem”. Jag hade varit med i Efter fem och pratat om Tiger King men knappt varit ute på hela dagen. Under taxiresan till studion blev jag åksjuk, som jag ofta blir.
“När du är nervös inför nåt tv-framträdande”, skockade A. Han har fel. Jag är aldrig nervös för sånt. Däremot blir jag åksjuk när jag inte har ätit någonting på länge innan resan. Om jag åker på någon slags tom mage.

På hemvägen bad jag taxin släppa mig tidigare, jag hade tänkt Kungsträdgården först, det är en lagom promenad. Men himlen såg mörk ut vilket borde fått mig att tänka “äh, kanske åka direkt hem?” men istället hörde jag mig säga “Du kan släppa mig var som helst nära Slussen”. Vilken han gjorde. Vid det laget hade det inte bara börjat ösregna utan det var någon slags storm också.
Jag kände “jag kan inte ändra mig nu” och “lite spännande med regn?” och gick hem. Stannade till i portar några sekunder och tog mig vidare. Kände mig som Odysseus.

Sedan dess ont i bröstet. Lite rinnig näsa. Säkert förkylning? Men håller mig inne ändå. Verkar mest beställa grejer på nätet, som dyra ekologiska tvålar med motiveringen “de går ju åt”. När jag inte gör det städar jag men det är ändå stökigt. Marsvinens fel mest.

Och så läser jag dessvärre läsarkommentarer på saker jag skrivit. Varför?

Den goda nyheten är ju att jag numera är regelbunden, fast tv-recensent på GP. Jag känner en sådan enorm tacksamhet för detta uppdrag. Så jag jobbar hemma. I soffan. Med ett djur i famnen.
…och försöker att inte oroas för nära, kära och de jag omedvetet kan ha smittat trots att jag hållit mig borta från folk.

Etiketter None

Jag är irriterad

Jag har gått omkring med en gnagande irritation. Först trodde jag att jag höll på att insjukna i corona, det där ilande i bröstkorgen. Men eftersom jag sällan blir arg så tog det en stund innan jag kände igen känslan.

Men var kommer den ifrån?

Jag försöker att spåra den och får för mig att den kanske börjar när jag springer in i en gammal vän i tobaksaffären där jag hämtar paket. Hon också tydligen. En gång i tiden hördes vi varje dag, sågs ungefär lika ofta. Sedan började jag få en massa jobb och hon tyckte jag blev snobbig. Så har jag förstått det men jag kan inte säkert veta eftersom hon sade upp vår vänskap utan någon förklaring.

Vi sprang på varandra – det händer ibland – och jag log och var som alltid glad att se henne. Försökte prata med hon var så demonstrativt osugen på det. Så avvisande. Detta sårade mig först men sedan blev jag irriterad. Hon ska inte bestämma hur jag får känna. Hon får vara besviken eller sur på mig, efter alla dessa år. Det är hennes rätt.
Men hon får inte bestämma åt mig vad jag ska känna. Jag har aldrig hållit det emot henne, aldrig varit sur tillbaka.
Så jag blev, motsägelsefullt nog, irriterad. Över att hon bestämde att jag skulle vara irriterad.

Men jag tror att det bara var början. Jag skakade nog av mig det där, jag tror det i alla fall.
Så varför går jag omkring som ett åskmoln och bara vill skrika?
Jag tror det har att göra med en tidningsartikel där någon ung man fått någon sen vuxeninsikt om att hur man själv uppfattas kanske inte delas av exakt alla omkring sig. Av hur små “klurigheter” som dem höjs till skyarna, att den unga mannen i fråga ses som sårbar och öppen när det är tvärtom – han vill bli bekräftad.

Av att en vän säger, om en bok, “kul att hon har läst den, hon hör inte direkt till målgruppen. Ingen typisk läsare” och jag fattar så småningom att han menar “eftersom hon är kvinna”.

Av att jag efter en medverkan i P1 Kultur där jag pratar om verk som tydligt inspirerats av #MeToo och får mail med “tips” att läsa Jordan B Peterson, en till synes välmenande tips om att Asia Argento – en kvinna – faktiskt också förgrep sig, på en man. Samtliga tips kommer från män. Samtliga har en “snäll” men mästrande ton. Och samtliga tips är helt irrelevanta. (Tror de att jag inte känner till Argento? Vad har Jordan B med saken att göra?)

Av att jag inte kan sluta tänka på en man som var elva år äldre än mig och inte tvingade men övertalade mig att ställa upp på saker jag inte ville. Jag var 23 och han retade mig genom att säga att jag var “lesbisk”.
Jag skrev ett brev till denne man för några veckor sedan på rent infall. Berättade att han är ett as och att han inte fick kontakta mig men jag behövde framföra att han är ett jävla as och att han, till skillnad från vad han tror, inte respekterar kvinnor ett dugg.

Sedan är jag med i Efter fem och pratar om Tiger King och en manlig bekant hör av sig och säger “varför tog du inte upp att han konverterar straighta män till gay?”. Smiley. “Varför pratade du inte om att han har den förmågan?”. “Varför tog du inte upp att x och x och x” (spoilers).
Man har ju bara några minuter i sändning (han såg för övrigt inte inslaget). Men det är ju inte relevant för honom, han vill bara mästra mig. Han vill bara heller inte ta mina eventuella kunskaper och eventuell analysförmåga på allvar. Mitt val kring vad jag anser relevant att ta upp.

Ja, där någonstans börjar den isande, jobbiga känslan i bröstet. Jag tror jag ska bli sjuk. Men istället blir jag sur.

Etiketter None

Haveriet

Haveriet kring min utbildning och akademiska bakgrund fortsätter. Journalistvännen som vänligt hävdade att jag inte “kommunicerat min antropologbakgrund tillräckligt tydligt” kommer med förslag på Instagramtexter jag skulle kunna skriva (ett av dem är att jag ska skriva “så här i coronatider kommer forskaren i mig fram, den som en gång i tiden tog en examen i socialantropologi“). Han påpekar också att söndagar är bra dagar för den typen av info.

En annan säger “jag hade ingen aning” och jag kontrar med “fråga mig om korskusiner på Nya Guinea” vilket leder till att hon frågar mig om korskusiner på Nya Guinea och sedan ifrågasätter varför de har detta system på Nya Guinea, påpekar att det verkar värdelöst och tangerar till inavel.

Etiketter None

Min luddiga bakgrund

Får ett spännande mail där en redaktör frågar om det stämmer att jag är antropolog. De letar efter en sådan.
Glad och smickrad visar jag mailet för några vänner som svarar med “Ljug!”. Jag frågar vad jag ska ljuga om, jag är ju antropolog. Eller, jag har inte jobbat en enda dag som antropolog men jag har min universitetsexamen i socialantropologi.
De ser frågande på mig.
Det visar sig att ingen har en aning.
“Det här har du inte kommunicerat ut särskilt bra”, menar en av dem, också journalist.
Jag som tycker att jag lägger till “…som antropolog” mest hela tiden.
Det visar sig att folk trott att jag skämtat eller inte ens noterat det.
Hela min identitet är nu skakad i grunden.

Etiketter None

Ensamhetens lov

Jag är naturligtvis inte ensam i att gå omkring och leta symptom. Behöver jag inte snyta mig oftare än vanligt?
Men på senare tid har jag sållat mig till en annan grupp – de som ser någonting spännande och vackert i den frivilliga isoleringen. Jag ger mig av på promenader på hyfsat folktomma gator, jag går på bio. Igår såg jag om Emma (den är ljuvlig, här är min recension). Min misstanke sa mig att biografen borde vara den säkraste platsen att vara på – för att den inte är det. Alltså, för att en biograf är en plats där många samlas för en gemensam upplevelse så borde det vara en plats man flyr. Alltså är den säker.
Jag hade rätt, det var bara jag och två till i hela salongen. Oceaner av utrymme mellan oss enstöringbesökare, minst tre, fyra rader. Det stod inte ens någon i dörren för att kolla våra biljetter. När jag kom ut ur salongen hade Filmstaden gått ut med ett meddelande om att man stänger stadens alla biografer. Allt påminner mig om den där drömmen/den skrämmande dagdrömmen de flesta av oss någon gång har som små: att vi blir ensamma kvar i en öde stad, ett öde land. Först blir vi skrämda och förvirrade, sedan superglada. Barnet i dagdrömsscenariot går till godisaffären eller leksaksbutiken och släpper alla hämningar.
Kanske gjorde jag samma sak igår, som gick på bio. Sedan gymmet, lyfte 58 kilo i marklyft. Gick hem och kände mig oövervinnerlig. Den farligaste känslan av alla. Den vuxna dagdrömmen.

Etiketter None

« Older Entries
Newer Entries »

Programförklaring

Jazzhands är en underbar entertainergest. Vanlig inom vaudeville. Man öppnar händerna med handflatorna mot publiken och fingrarna totalt utsträckta. Sedan skakar man dem lite lätt. Och ler.

Archives

Recent Comments

 

June 2025
M T W T F S S
 1
2345678
9101112131415
16171819202122
23242526272829
30  

 

Blogroll

© Jazzhands

Bloggportalen