Ögonblicket

Morgonen började angenämt med romcom-prat i P3 Populär. Jag citerar den älskvärde Niklas Eriksson när jag, med hänvisning till bilden, konstaterar att “åtminstone en av oss fattade vilket dag vi firade”.

På eftermiddagen kom brevbäraren. Hörde att han hade problem med ett stort kuvert så jag öppnade och kikade ut. Då tog den unge brevbäraren ut sina hörlurar ur öronen och sa “Förlåt, jag är lite nyfiken men var du på P3 i morse…?”.

Sann historia. Gjorde min dag.

Ord som doftar

För att fira att det är alla hjärtans dag idag lutar vi oss tillbaka och läser några fina citat om parfym.

Jean-Paul Guerlain
”When a woman is in the arms of a man she loves, in the dark of the night, the perfume she is wearing plays a very important role”.

Coco Chanel
”Wear perfume wherever you want to be kissed”.

Jean-Paul Guerlain quoting Pierre Louys
”When all the laces are undone, when all the petticoats have fallen, the woman is dressed only in her perfume”.

Christian Dior
”Long after one has forgotten what a woman wore, the memory of her perfume lingers”.

Is there life on Melodifestivalen?

Jo, jag vet att jag har en deadline att möta men vi måste tala om Christer Sjögren.

Vi måste prata om hur han klev upp på scenen och sjöng Life on Mars. Om hur han presenterades som “androgyn” trots att en manligare och stadigare bit inte äntrat scenen under hela kvällen (med undantag för Brolle).

Dansbandskungen presenterades som helt omgjord, som att han fått en makeover. Den enda “skillnad” jag kunde se var att han hade en liten silverblixt målad på kinden, och att man hade satt på honom en silvrig sammetskavaj.

Nå. Det spelar ingen roll, för där stod han – Sveriges Frank Sinatra – på scen och levererade Life on Mars. Fyrtiotalist-uttal på engelskan, minimalistiska moves, snurrande tak-kamera som i I Love Europe och en bekymrad blick. Det var som om han verkligen tänkte på frågan han levererade – is there life on Mars?
Bekymrad blick, frågande ögonbryn. KÄNSLA!!! Hundra procent KÄNSLA!!!

Jag var såld naturligtvis, som alltid när det gäller Christer Sjögren. Undrar stillsamt, så här i efterhand, om han inte hade gjort bättre i att sjunga Heroes? Ensam spot, motljus, kanske rökmaskin?

Jag vet inte. Jag vet bara att jag kommer att se klippet igen och igen och igen och aldrig sluta fascineras över hur man någonstans ansett att Life on mars förtjänar Christer Sjögren, nycirkus, gycklare och män i enorma rockringar.

PS. Har för övrigt aldrig tidigare fattat vilken utstuderat konstig bebisröst Christian Waltz besitter. En ögonöppnare!!!!

Det våras för rymden

Sci-fin bör vara pampig, svulstig och överdriven för att jag ska gilla den. Ge mig Star Trek och Apornas Planet. Ge mig Stålmannen också, om det inte är fantasy. Bladerunner, för all del och så vidare. 2001 somnar jag till men det beror mer på filmens sövande tempo än innehållet.

Är Harry Potter fantasy, förresten?
Både ja och nej, va?

Nå. Jag har helt enkelt aldrig kommit överens med sci-fin, om inte jag och sci-fin först kommer överens om att det vi ska se är ett påhittat rymdäventyr. Då kan vi acceptera varandra, till och med njuta av varandras sällskap.

Det jag har svårast för är “what if”-filmer och moraliska tankenötter utplacerade i en “alternativ framtid”.

Jag har tänkt en hel del på varför jag inte kan se sånt. Jag sitter och himlar med ögonen, men samtidigt har jag inga problem att svälja romantiska komedier eller svulliga dramer som är minst lika overkliga och “what if”.

Har också svårt för domedagsfilmer och tillhör den absoluta minoritet inom filmkritikerskrået som inte gillar Children of Men. Tvärtom, tycker den är vedervärdig. Tror det beror på att det är ett slags lajvande men som inte går hela vägen ut (som Star Trek). Att “rebellerna” alltid är sunkiga hippies med dreads, och att domedagen alltid går i samma grå silverskala och enligt min erfarenhet är analogierna och metaforerna alltid skrivna i alldeles för stora bokstäver, känner mig underskattad och idiotförklarad. Eller har jag sett fel filmer? Jag tror inte det, tror det hör genren till lite, om man ser till filmgenrens början med 50-talsrullarna som en slags skrämselfilmer mot den hotande ryssen.

Visst, det är ju som att klaga på att huvudpersonen i en romcom alltid har en sidekick, det hör väl det dramaturgiska i genren till, men ändå. Jag har så svårt att acceptera det. Alternativa världar, tänk om jag inte styr mitt eget öde, snart tar regeringen över hela världen och så vidare. Någonstans i mig så kliar det och skaver. Vad är det meningen att man ska känna? Den kittlande känslan av att det “kan finnas mer”? Den kittlande känslan av att vi “inte vet allt”, eller vad? Den känslan rör inte mig.

Jag tror inte att det är för att jag är krass. Tvärtom, jag ser mig själv som aningen romantiskt lagd. Kanske är det så att den alternativa värld jag hellre tänker mig (om jag måste) snarare kantas av självklara hjältar, gulliga djur och världen som vi ser den nu fast med mindre kemikalier i luften.
Inte tillräckligt fantasifullt? Då vet jag inte vad jag ska göra. Antar att jag bara inte gillar tanken på en alternativ värld, och om en sådan finns varför innefattar den då alltid olika mutationer av hippies?

Hej bönan! Jag har skrivit om dig här!

Kom att tänka på en grej. Egentligen var det min flotta vän Kristin som påminde mig om denna lilla capuccinodoftande upptäckt.

Jo, många känner säkert till det här med att kaffebönan hjälper till att “neutralisera” doftsinnet, eller näsan, så att man lättare kan skilja en doft från en annan?
När man har doftat på flera parfymer i rad är det ju lätt att de  plötsligt inte luktar någonting alls, eller att de doftar likadant allihopa. Då rensar man doftsinnet med en bönsniff. Därför står det små glas med kaffebönor i på parfymavdelningen på vissa parfymdiskar.

Men när jag besökte en parfymskola i Grasse i somras, där eleverna spenderar timmar med att lukta på olika råvaror, fanns inte en kaffeböna i sikte.

Förvåning!

Istället hade de en liten oparfymerad näsduk att andas i då och då, eller en bit ulltyg (!).
Vissa föredrog att bara begrava näsan i tröjarmen en liten stund, så där som när man nyser artigt, och djupandas ett par gånger för att “filtrera” näsan lite.
I all enkelhet.
Kaffeböna brydde de sig inte om. “Det är också en doft, så även den påverkar doftsinnet den med”.

På Berkeleys universitet (där jag också varit) har man en liten avdelning för doftforskning. I rapporten “Influence on Smelling Coffee on Olfactory Habituation” (typ “Kaffets inverkan på dofttillvänjning”) så konstaterar man att:

Smelling coffee aroma between perfume samples, as compared to smelling unscented air, actually works. The perceived odor intensity of the perfume from sample to sample stayed the same after smelling coffee aroma while it decreased when smelling air between samples. The pleasantness of the perfume, however, was similar after smelling coffee or air.

Så enligt vetenskapen har det effekt, det här med kaffebönor!

Men…å andra sidan konstaterar man också att malet kaffe egentligen fungerar bättre än kaffebönor, men att lukta på kaffe – i vilken form som helst – för många gånger på raken ska man inte heller göra, för då överanstränger man luktsinnet likt förbannat…Gah!

Engelska humorsjukan

Låt oss återgå till den engelska humorn.

Jag har starka åsikter kring engelsk humor. Mest för att den har så oförtjänt dåligt rykte.
Det är som engelsmännen själva. Ett av Europas fulaste folk. Jo, de har Jude Law men det är liksom en Jude Law på – vad – tjugo miljoner britter? Tio miljoner manliga britter? Resten ser ju ut som Iain Dowie.

Nå.

Den finns inga humorprogram som åldrats så dåligt som engelska humorprogram. Se Allô, allô idag och bli deppig. Se Svarte Orm och bli deppig. Se Mr. Bean och tappa livsviljan. Någonstans – vi vill kanske inte erkänna det – har dessa serier ansetts festliga.

Den amerikanska humorn, som vi kan jämföra med här eftersom den gett oss humorprogram i lika stor utsträckning, har åldrats betydligt bättre. Med det sagt att den amerikanska humorn är evig, att Cosby är festlig eller att man borde reprisera Tummen mitt i handen. Men Skål och MASH håller till exempel ett hjärta och en kvalité som triumferar långt över Pang i bygget.

Pang i bygget förresten (hur kom den översättningen till?). Min kompis Mårten köpte Pang i bygget-boxen till sin farsa i julklapp. Farsan har sedan Mårten varit liten berättat att det är det roligaste programmet som finns. “Jo, förstår du Mårten, det jobbar en spanjor där på hotellet. Haha. Du kan inte tänka dig vilka dråpliga situationer han hamnar i!”

Mårten köpte boxen, pappans ögon lös av faderlig stolthet och varm julglädje när han mottog presenten. Senare på kvällen ville den ivrige pappan inviga boxen. Han ville ha en fin, kärleksfull humorstund med sin son. Nu, förstår du, nu ska du få se det roligaste programmet som finns.

Med en äggtoddy i handen och ett barns iver satte han sig tillrätta i fåtöljen, pappan, och började kolla. Efter tio plågsamma minuter stod det klart att pappans program åldrats illa. Inte ett skratt, inte ens ett leende över pappans ansikte som istället blev askgråare och askgråare. Utan ett ord stängde han av DVDn och den har inte synts till sedan dess.

Vad vill jag säga med detta? Jo, att engelsk humor har så oförtjänt gott rykte. Engelsk humor är rutten och enkelspårig. Vi minns kanske Plankan med glädje, men betänk att på den tiden fanns två kanaler att välja mellan. Svältfödd är ett för milt ord att ta till i sammanhanget. Vi var svältfödda på humor. På roliga timmen landet runt framfördes “parodier” på Dallas, som alla hette Sallad. Det var så långt vår humor hade utvecklats. Vi hade Cosby, vi hade Nöjesmaskinen. Vi hade “engelsk humor” som såklart i jämförelse var briljant, men det är dags att ändra på det nu. Nya tider, vi måste inte längre se Spitting Image på nyårsafton.

Det är dags att vi omvärderar. Alltså Pang i bygget. Var det så kul? Fråga Mårtens farsa.
Eller kolla ett avsnitt. Den som vågar.

Jag vill också…

…bli kramad av Peter Gabriel.

Perfect red

Givenchy s/s 2011. Är det inte den perfekta röda läppstiftsnyansen som kläderna har här? Vad kom först, det röda läppstiftet att matcha kläderna, eller denna underbara nyans på kläder för matcha ett redan fulländat rött läppstift?
Och så svart till. Vitt för den som vill hålla det fresh. Color me suktad säger jag bara, och ge mig läppstiftet i nyans “Givenchy ss 2011”.

Dessutom gillar jag modellernas hårfärg – en slags blank smultronblond.

Kolla här sen vilket fint hår, eller framför allt – vilka fina ögonbryn. Också från Givenchy ss 2011. Alla modeller verkar sporta samma blekta bryn som fyllts i med lite penna för en fin 30-talsbåge, i kombo med ordentligt blek hy och blodröda läppar. Underbart, tycker jag. Som stumfilmsgudinnor! Här gäller verkligen en riktigt vit foundation. Lite krämig, färgad highlighter på kinderna om jag får gissa, blandad med foundation?

Underbart att se så fina, nakna ögon, det lyfter verkligen fram ansiktena, om man ska vara sån. Frågan är om de inte skippat mascaran också, för lite extra naken sårbarhet?

Frisyren sen – en blandning av stark valkyria och hälsosam bondmora med stora höbalar under armen. Älskar den.

Humor du?

Pappa hade en video med humor från Ryssland. Mycket luffare som brände eget, och så slutade det hela med att hembränningsstället sprängdes i luften.
Inte så sofistikerat kanske, men humoristiskt, för all del.

Norsk humor – Fleksnes. Tjock man med mamma-problem. Sånt är kul.
Dansk humor – jag vet inte, nåt med grisar?
Engelsk humor – på många sätt den kanske sämsta humorn. Män i kvinnokläder är fortfarande det roligaste gemene engelsman vet. Och det finns människor som fortfarande hävdar att Monty Python var komiska genier (dessa människor är å andra sidan i regel tekniker eller naturorienterat folk, och då ingår det i deras personlighetsprofil att tycka detta).
Förutom män i kvinnokläder gillar engelsmannen fortfarande lättklätt och storbystat (lex Benny Hill). Visst, landet gav oss The Office och The trip men på ett The Office går det liksom tio Gimme, Gimme, Gimme, två Mr Bean och en Allo Allo.
Fransk humor – finns den?
Italiensk humor – lättklätt, storbystat, fåordigt. Gärna en åsna (eller är det den mexikanska humorn?)
Svensk humor – sockerbitar som tänder.

Slutledning: Det behövs ny, svensk humor. Jag drar mitt strå till stacken – bildar en humorgrupp. Du?

Whyorange

Snälla snälla Caroline, kan inte du ta reda på vilket läppstift som användes på Whyred-visningen? http://columbine.freshnet.se/files/2011/02/modeveckan-11.jpg

Lisa

Lisa!

Jag har svaret! Makeupen gjordes av Anya de Tobon, som nyligen fick ELLE-priset för bästa makeup-artist. Hon säger så här:

“Läppstiftet jag använde på Whyred-visningen var egentligen inte ett läppstift utan en färg i en grease paint palett från Make up forever.
Ett läppstift som är liknande är Morange från MAC“.