Icke-parfym

Juliette has a gun har sannerligen valt en minimalistisk approach till den nya parfymen “Not a Perfume“. Den innehåller bara en enda ingrediens, nämligen basnoten ambroxan som luktar ambra, tobak och trä.

Du känner igen ambroxan-doften när du luktar på den. Lukta på, till exempel Dolce & Gabbanas Light Blue, Lanvins Rumeur, Byredos M Mink och Diors Midnight Poison så vet du.

Tanken är att skapa en parfym som inte känns eller luktar på en parfym. En doft som är definierbar och ren.

Tja, varför inte? Ibland kan man behöva en paus från tunga, komplicerade parfymer och bara lukta lite svagt av fräsch natur, i all enkelhet.

Juliette has a gun är förresten ett ganska roligt märke, skapat av Romano Ricci.
Just det, släkt med Nina Ricci.
I sin ungdom ville Romano inte ha något med familjeföretaget att göra. Tvärtom, han sa sig hata allt vad skönhet och doft hette och var mest intresserad av rock’n’roll. Och Shakespeare.
Men 1988 dog farfar Ricci, och 2000 såldes företaget vilket på något vis fick Romano på andra tankar. 2006 gav han ut fem dofter, framtagna av mästarnäsan Francis Kurkdjian (som ligger bakom storsäljare från Dior, Jean-Paul Gaultier, Elizabeth Arden och Narcisco Rodriguez) och hittade på ett namn som fick stå för hans två stora intressen – Shakespeare och rock.

Han bär alltid en fedora-hatt och döper alla sina parfymer – utom den här då – till kvinnonamn, som representerar en särskilt typ av kvinna.

“Not a Perfume”-kvinnan lär ju vara ordningsam, läsa Didion och gå klädd i Chloé-kläder. Det är min gissning.

Mad eyes

Om det finns en färg som dominerar alla nya paletter i vår så är det lila. Från stöddig disco till blyg lavendel.

Vem började rulla den lila bollen? Jag vet inte. Här är i alla fall Diors version.

Det roliga med lila är att färgen får de vampiga modellerna att dra åt drag king-hållet. Det tycker jag är fint. När en stark lila kombineras med till exempel rött läppstift så blir det John Waters camp-filmer, Elizabeth Taylor och Flashdance.
Det tycker jag är en fin och trevlig kontrast till blekt vampyrmode (asexuellt i modetappning), blek hy och starka läppar (som en oskuldsfull Snövit som knappt blivit kysst) eller kyska Mad Men-kvinnor i rött läppstift och eyeliner.

Lila är femme, vamp och Cher. I alla fall när den bärs på det här överdrivna viset.
Och det gillar jag.
Samtidigt som Mad Men glider in i slutet av 60-talet och kvinnorevolutionen nalkas så samlas modellerna med den lila ögonskuggan på catwalken och säger girlpower.

Engelsmän alltså…

Idag har jag sett över två timmar Clint Eastwood-film, och över två timmar Mike Leigh-film.
Båda filmerna handlar om Livet och Döden.
Och lite om Familjen.

Jag konstaterar följande:
1. Engelska skådespelare vinner alltid över amerikanska. Oftast för att de tillåts vara fula.
2. Engelsmän har fula tänder (bevis: bilden)
3. Engelsmän har i regel märkliga förhållanden till sina mödrar. Antingen på ett dåligt sätt eller på Robbie Williams-sättet, dvs något för nära.
4. I England finns alltså chips med ketchupsmak?

Du nya, sköna värld!

Jag skulle inte gå så långt som att kalla en flytande eyeliner för vulgärt. Eller, jo kanske. Kakeyeliner, flytande på burk som appliceras med pensel, annars får det nästan vara, för min del. Penna endast i nödfall, och i så fall en skarpt vässad och välkyld. Gärna också vattenfast.

Det är väl lika bra att erkänna här och nu att jag är väldigt selektiv.

Det är inte så att jag älskar makeup  och parfym helt förbehållslöst. Snarare kan man väl tala om en passion, en nästan lite snobbig kärlekshistoria där endast det bästa är gott nog.
Bara den sanna kärleken överlever, och de produkter som står vid min sida fast solen skiner, näsan är röd och håret beter sig som om det vore i trotsåldern. Dessa ska hyllas!

Jag skriver alltså inte om sminkglädje per se, utan det underbara i att förändra, framhäva och dölja. Om min beundran för Alexa Chungs omöjliga hår och min avundsjuka inför Ali McGraw. Och om underbara, fantastiska lukter som förändrar allt.

Välkommen till Fifty Scents!

Ny skönhetsbloggare i stan

I morgon händer det grejor.
I morgon tar karriären en ny, fräsch riktning.
I morgon börjar jag skönhetsblogga på en spännande sajt ni alla känner till sedan gammalt.

Och nej, inte bronzertester eller “det här gäller i vår!”. Mer tankar om beauty, historien om en doft och vem man vill vara när man använder Chanels Coco Rouge.
Jag är inte villkorslöst smink- och parfymintresserad. Jag är ganska ointresserad av många märken. Jag är mer en selektiv entusiast. Så det kommer inte finnas en enda bild av mig i en “så här bra blev det!”-pose.
Icke.
Men däremot massor av bilder på Alexa Chung, Florence Welch och Ali McGraw säkert.

Le PEPP est grand!

I morgon smäller det.

The sound of AIDS

Reportage om AIDS-drabbad person i Fråga Doktorn. “Streets of Philadelphia” spelas.

Pillerpåverkade tankar om natten

Plötsligt slår det mig, precis innan den drogpåverkade sömnen kickar in. Undrar om det finns vuxna människor, som än idag, härmar Macken?

Som säger “Hej då Macken”, som en skön grej, med bebisröst.

Ungefär som det fanns människor, för ett par år sedan, som sa “Oh no, they killed Kenny!” sådär på kul.
Finns de kvar? Lever de? Vad säger de idag?
Kanske är de gifta och lyckliga nu. Då kanske de inte längre behöver en skön gimmickfras att luta sig mot.

Ja, sen somnade jag.

Dåliga julskivor makes me wanna smoke crack

Det började med att jag lyssnade på bra julskivor. Bra på riktigt, som Aimee Mann och Chris Isaak. Sen letade jag nya grejor. Och insåg hur ofantligt många dåliga julskivor det finns.
Det är ingen hejd.
Dåliga julskivor makes me wanna smoke crack. Och så lyssnade jag på Magnus Carlsson som sjunger om hur han slår in sig själv i julpapper, åt mig.

Det var då det började. Pass the crack pipe.

Alla artister verkar någon gång i livet ha haft dåligt med pengar/ett legalt bindande kontrakt och gjort en julskiva. Mariah Carey? Två stycken? Jag inhalerar. Gary Glitter, Bryan Adams, Miley Cyrus, Diana Krall, Jan Johansen. När jag väl fått upp ångan (och crackberoendet) så kan jag inte sluta. Jag kör Galenskaparna och Aftershaves “Jasså, jul?” i bara farten. Har nått nån slags gräns.
Behöver tyngre grejor efter det. Letar julskivornas opium. Sarah Brightman funkar.
Pokémon, Il Divo, Bon Jovi, Olivia Newton-John är också bra.
Jag drar iväg till opiumgrottan nu. Jag trodde jag kunde sluta när jag ville. Det kan jag inte.
Josh Groban.
Michael Bublé.

Ja, Michael Bublé.

Nu händer det grejer

Oboy, oboy….nu händer det snart grejer. Nya projekt, nya kontrakt. 1 december smäller det.

För övrigt…

…är jag jättestolt över att bli citerad på Ladyfest, i deras fina intervjubok. Kolla bilden också, det är jag till vänster.

”Aktivt jämställdhetsarbete kan spela all roll i världen! Fler perspektiv, mer skoj och färre skäggiga män med sjal och en liten stickad mössa på bakhuvudet. Så trött på skäggiga män med sjal och en liten, liten stickad mössa på bakhuvudet!”
//Caroline Hainer, Film- och tevejournalist