Att ge någon fingret

Naglar!

Jag har massor att säga om naglar. För två veckor sedan var jag på ett ytterst inspirerande föredrag i tre timmar – om naglar och lack – och har velat dela med mig sedan dess.

Jovisst, det kan låta som tristast möjliga sätt att spendera en förmiddag. Naglar, what about it, liksom. Men det var precis tvärtom och mina nyvunna kunskaper har hittills resulterat i att jag…
a) ger alla mina vänner manikyr. Hemma vid köksbordet.
b) lägger på det egna nagellacket myyyycket snyggare.
c) har en ökat respekt för manikyrister och nagelteknologer.

Innan dess vill jag bara lite löst beröra ämnet nagellackskulörer. Bloggkollegan Benjamin här på Rodeo håller inte med mig men jag tycker att olika former av grått eller “greige”, eller grålila fortfarande är väldigt fint. Har inget emot grå naglar, tvärtom, jag tycker det är urflott till jeans. Dessutom kommer nya varianter till våren. YSL har ett fint grålila och Chanel ett i silver.

Jag ser gröna naglar överallt också. Ingen personlig favorit men “gröna fingrar” (HAHAHAHAH!) verkar vara grejen i vår. Okej, om man nu måste så rekommenderar jag ändå Chanels Black Pearl här intill, som tar det steget längre och är svartgrönt.

Det viktigaste, när man målar naglarna, är (som med så mycket annat) förarbetet.
Se till att inte rusa, kör en liten session framför teven eller efter badet när fingrar och naglar är mjuka. Polera naglarna, fila och ta hand om nagelbanden, använd gärna olja. Ett baslack förlänger nagellackets liv med flera, flera dagar (liksom gummihandskar när man diskar, har jag märkt).

Scratch nails har en utmärkt guide, kolla i synnerhet Manikyr hemma och Applikationsmetod längst ned så länge, så återkommer jag sen.

Förförelseknepet

En manlig bekant säger att han har kommit på ett fantastiskt sätt att ragga på, det är mer eller mindre foolproof.

Så här gör han: När han går ut klär han sig propert och ordentligt som vanligt, men kanske låter han en skjortsnibb sticka fram under kavajen. Eller så har han två olikfärgade strumpor, som bara syns när han sitter ned. Någon liten detalj bara, som får honom att se lite, lite tafatt ut.

Sen – och här kommer hemligheten – tar han på sig parfym. Inte vilken som helst utan Diors gamla Fahrenheit. Japp, doften av 90-talets början, av omklädningsrum och fritidsgård. Den var superstor bland killarna när jag gick på högstadiet. Min vän menar därför att när han ställer sig nära en tjej när han går ut, och hon känner lukten av Fahrenheit, så triggar det minnen hos henne, från högstadietiden, och kanske av hennes första pojkvän. Min väns lilla tafatta detalj förstärker då, enligt honom, minnet av denna tid, och han har henne som i en liten ask.

Oavsett om det funkar eller inte är detta ett utmärkt exempel på parfymers makt och, i viss mån, funktion.

Exotism!

När vi ändå pratar om Shalimar…låt oss prata lite om orientaliska dofter.

Det var runt 1910-talet som hela Europa drabbades av en exotisk våg, som nådde toppen tio år senare då det plötsligt var inne med västerländska rytmer, dofter och looker. Jazz! Rom! Tobak!
Ryska baletten turnerade med föreställningen Shéhérezade och orsakade en total orientalismtrend, Josephine Baker besökte Paris – och fick en egen parfym! (I en flaska som idag skulle anses förolämpande rasistisk)

Orientalism och exotism var helt enkelt grejen, och de orientaliska dofterna föddes. Vi förknippar dem ofta med något sött och tungt. Så måste det inte vara, och har inte alltid varit. Men gemensamt är att de ofta innehåller ambra (Ambra luktar vanilj, men med en sensuell och mustig underton, som en lättare musk kan man säga). De orientaliska dofterna kan man sen dela in blommiga, kryddiga, träiga och gourmand orientaler.

När de kom, på 20-talet var de torra, pudriga och vaniljbaserade. Guerlain har gjort flera stycken sådana, till exempel Mitsouko (1919). Men mästerverket hette – och heter – Shalimar.

När den kom 1925 satte den verkligen standarden för orientaldofter. Den  innehåller 30 % doftämnen, vilket är dubbelt mot vad man brukade på tjugotalet. Det tog fyra år innan man vågade lansera den, man trodde liksom inte att världen var redo, och man ville att den skulle vara perfekt.

Shalimar är en chypre, med toppnoter av bergamott och citron (som i Earl Grey-te). Hjärtnoten är blommig, med iris och jasmin. Ah, som en marockansk trädgård? Sen kommer det tunga och orientaliska, som patchouli och sandelträ (vanligt i rökelse). Sen det långvarande orientaliska, det som stannar kvar i minnet och på armen – ambra, läder och musk. Där har vi den – Shalimar.

Det finns någon story om två gudomligt vackra, exotiska tvillingar som var it-girls i Paris på 20-talet. Enda sättet man kunde skilja dem åt var genom att en av dem bar Shalimar, så det var henne alla flockades kring trots att de båda flickorna var identiska.

Annat roligt fakta: ända sedan releasen har man bara låtit brunetter göra reklam för doften, för att behålla bilden av den som exotisk.

Trots att de orientaliska dofterna ändrat karaktär sedan dess kvarstår Shalimar som en riktig klassiker och räknas till de topp-fem-bästa dofterna i världen. Utan tvekan. Det är den enda erkända toppdoften som inte är blommig, och det är den äldsta orientalen som fortfarande räknas. Ni ser, ni måste gå och prova den. Nu. Som med all annan parfym -  låt den sätta sig, dofta när den är torr, fått mogna och komma fram ordentligt.

På 70-talet blev de orientaliska parfymerna muskiga, som Opium (1977), som orsakade bråk när den kom. Kines-amerikanska grupper krävde bojkott och offentlig ursäkt av Yves Saint Laurent som de ansåg kränkt dem, genom att inte respektera vilka problem opium orsakat i deras hemland. YSL brydde sig inte. Parfymen förbjöds till och med ett tag, i USA men blev, såklart, en bästsäljare. Dels på grund av doften, men också kanske den “vulgära” reklamen som antydde att man skulle bli som besatt (sexuellt?) av parfymen. Någon kanske minns nylanseringen för ett par år sedan med en naken Sophie Dahl? Samma sak där.

På 80-talet blev de orientaliska dofterna mer fruktiga, som Poison (1986). Också den antyder ju, med namnet, att man liksom inte kan hjälpa det, det lockande exotiska är farligt och man vet det, men vad kan man göra? Det luktar ju så förföriskt gott.

På 90-talet blev orientalerna mer kryddiga och skogsdoftande men emensamt för alla tider är att orientaliska parfymer alltid är starka och hållbara. Alltså, de stannar länge på huden och doften har lång livstid. Ambra fortsätter att lukta i stort sett för alltid.

En rolig grej bara, apropå kontroverserna med Opium och Poison. – på 1800-talet blev frågan om att lukta “exotiskt”  en politisk sak, mycket mer än vid Opium-lanseringen. Napoleons hustru kejsarinnan Joséphine upptäckte musken, och det blev därför en modedoft i Frankrike runt år 1800. Som en motreaktion blev tunga, exotiska dofter i stort sett tabu i England och Tyskland, de ansågs sjukt vulgära. Vem ville lukta fransk, slampig och katolsk? Nej, en sann engelsk/tysk protestant luktar friskt och rent istället. Musk luktar sex och sånt sysslar vi inte med, tack så mycket.

Grejen är att detsamma verkar gäller fortfarande för män, det sitter kvar det där. Den nordeuropeiske (protestantiska) mannen doftar inte musk/exotiskt/orientaliskt/sex utan frisk citrus, sportigt marint eller sträv fougére om man ser till vilka parfymer som går hem. Den första orientdoften för män (Habit Rouge från Guerlain) kom så sent som 1965. Trots att den bara var “halvorientalisk” gick den inte hem någonstans, sålde uruselt, ratades och kallades vulgär och billig. Är det ändå inte lite intressant att fundera över?

(PS. Shalimar, Opium och Poison finns att testa på i stort sett alla varuhus, och Kicks)

Mad eyes

Om det finns en färg som dominerar alla nya paletter i vår så är det lila. Från stöddig disco till blyg lavendel.

Vem började rulla den lila bollen? Jag vet inte. Här är i alla fall Diors version.

Det roliga med lila är att färgen får de vampiga modellerna att dra åt drag king-hållet. Det tycker jag är fint. När en stark lila kombineras med till exempel rött läppstift så blir det John Waters camp-filmer, Elizabeth Taylor och Flashdance.
Det tycker jag är en fin och trevlig kontrast till blekt vampyrmode (asexuellt i modetappning), blek hy och starka läppar (som en oskuldsfull Snövit som knappt blivit kysst) eller kyska Mad Men-kvinnor i rött läppstift och eyeliner.

Lila är femme, vamp och Cher. I alla fall när den bärs på det här överdrivna viset.
Och det gillar jag.
Samtidigt som Mad Men glider in i slutet av 60-talet och kvinnorevolutionen nalkas så samlas modellerna med den lila ögonskuggan på catwalken och säger girlpower.