Jag vet

Jag vet att jag borde jobba. Jag vet att jag borde gå ut och gå. Besöka gymmet. Göra saker för eget, personligt nöjes skull. Jag vet. Men jag orkar inte.
Jag kan inte.
För jag orkar inte.
För att jag är sjuk.
Jag har en sjukdom och den gör att jag inte orkar.
Annat än att ligga på sängen och höra hjärtat slå.
Annat än att ligga på soffan och försöka andas fast det känns som om det inte går.
Tänka på när utandning övergår till inandning. Och försöka att mota bort de tankar som säger att det vore skönt om utandningen bara stannade där och inte blev till någon inandning alls.

Det onödiga hjärtat

Nej, nu går det faktiskt inte längre. Nu orkar inte detta hjärta mer fler unga, rara pojkar som är rädda för närhet. Som önskar, längtar och vill men låter alla rädslor – och jag – komma i vägen.

Ett steg fram och två steg bak.
Ett steg närmare det närmaste.
Sedan rädslan som backar.
Ett steg närmare närheten.
Och sedan två steg bort.

Det går för fort.
Säger de.
Det är för nära.
Känner de.
Jag vet inte vad jag vill.
Säger de.

Allt det där borde man ju lärt sig känna igen vid det här laget. Och att på det följer inget inget “Jo, nu vet jag att vi tillsammans, med säkerhet i hjärta och glädje i sinne, ska ta de gemensamma stegen framåt mot äventyret”. Aldrig. Någonsin. Det gör inte det. Kära hoppandes, längtandes, dunkande optimistromantiska hjärta – det gör inte det.

Allt som följer är en tystnad som följs av mer tystnad och till slut känner man elektriciteten mellan varandra men den är inte godartad, den är stickande och frätande och man gör sig illa.

Jag vet att det går emot hela din existens, mitt kära, ömtåliga organ, att tänka så. Jag vet att jag krossar dig när jag säger att du har fel. Det gör att du inte ser någon mening med att ens finnas till och dunka för mig. Men du måste tro mig, du dunkar i onödan, älskade hjärta. Du dunkar för att du tror och hoppas. Gör inte det. Dunka för att du vet istället så besparar du oss båda ännu ett mörker.

Känslorna är alltid för stora

Men det är ju en del av dig, säger de. Det som gör dig till en unik, kännande människa. Som gör dig empatisk, som gör att du kan sätta dig så bra in i hur andra funkar och mår. Ja, det är ju faktiskt det som gör dig till en så bra skribent. Var tacksam för detta!

Det är jag inte.

Jag är inte ett dugg tacksam över att ha ett lager mindre hud än andra. Att känna mer än andra, alltid. Att inte se skillnad i valörer, att minsta förlust, minsta separation är en sorg för mig och jag blir paralyserad, ensam och får sova på As soffa eftersom jag inte ens kan umgås med mig själv.

Om jag kunde, om jag fick välja, skulle jag aldrig välja att ha det så här. Jag skulle aldrig välja att vara jag.

Ilningarna, de kalla

Jag är aldrig bra nog, sa jag till A. Men tog tillbaka det direkt. Det stämmer inte, det händer att jag är bra nog. Det finns tillfällen.

Bara inte idag. Med ilningen som börjar långt in i kroppen, en kall klang som när man slår på någonting av metall. Skakningen som följer, från det inre och ut mot kroppens alla konturer. Sedan når det resten av kroppen som en enda stor skakning.

Idag gråter jag. När jag borde vara på viktiga möten, rensa bort födelsedagsblommorna som börjar se ledsna ut, boka en tvättid, glädjas åt att min bror och min svägerska kommer hit om bara någon vecka.

Men det går inte. Jag gråter bara och tänker på hur jag aldrig känner mig bra nog.
“Du är fantastisk”, sa P och sedan gick han. “Inte fantastisk nog”, tillade jag.
“Jag gillar verkligen att hänga med dig”, sa E och sedan gick han. “Inte tillräckligt mycket”, tillade jag.

Blandad sorg

Terapeuten pratar om mixed feelings. Om att i sorgen måste det också finnas andra känslor. Mixed feelings. Man kan bli arg eller så kan man hitta någonting helt annat, till exempel kreativitet.
Mixed feelings.
Han säger det flera gånger.

Själv har jag blandade känslor för de blandade känslorna.

Jag fattar ju vad han menar. Snöa nu inte in dig på en känsla, en sorg som ekar av all annan sorg. För sorgen är sällan helt isolerad.

Det vet jag ju.

Men när han satt där. När vi satt där. När vi höll varandra i handen och ville varandra väl. När ingen ville titta på klockan och säga nu är det dags. Nu är det farväl.
Det, om något, är blandade känslor för mig och av sådana dör jag.

Men det är ju klart…

När den andre spelar ut korten och ger sig. Säger jag lägger mig, drar mig ur. Ja, då är spelet över och det finns ingenting man kan göra åt det. Man kan inte förhandla sig till en seger.

Om det är något jag ogillar är det när ens oro visar sig befogad. Alltså, känslan av att något är fel (“Han vill nog inte”) som går emot rim och reson (“Men vi sågs ju och det var grymt ju”) och sen visar det sig att man (ens känslospröt) hade rätt i alla fall. Det är så jävla förödande. Det bidrar bara till allt det här om att förnuft helt enkelt inte går att lita på, att man är dömd till ensamhet och att det helt enkelt inte går att ha någonting utan att oroa sönder det.

Det kan väl aldrig varit planen när man uppfann känslor.

Den grå collegetröjan

Jeansskjortor, mörkblå, stickade tröjor och grå collegetröjor. Jag äger hur många som helst. Eller i alla fall mer än vad en genomsnittlig människa förbrukar i ett liv.
Bara den här veckan har jag köpt två stycken grå collegetröjor (olika modell! olika grå nyans!) men inget av köpen har varit mitt fel utan andras. Enligt mig. Eftersom de både berodde på sms av typen “Blir en kvart för sen, sorry!” och eftersom jag är notoriskt tidig till allting så fick jag slå ihjäl femton minuter på stan och då blir det ju att jag går in i & Other stories eller Filippa K eller något annat ställe där jag kan få mig en fix. Dvs en grå collegetröja.
Deras fel, inte mitt. Säger jag när den fullproppade garderoben blänger på mig och undrar vad jag håller på med.

Skeenden

De bästa dygnen är de spontana. De som börjar med ett “Hej, jag är i närheten. Ska vi ses?” och följs av det ena skedet efter det andra som bara faller sig stadiga och naturliga, som länkar i en kedja.

Från “Är du hungrig, ska vi göra middag kanske…?” till “Ska vi se en film efter middagen…?” och under tiden hinner solen gå ned och mörkret komma fram och man inser att flera timmar har gått men det fina är att man inser det först då.

Som en film.
En film där personerna som känner varandra på ett sätt lär känna varandra på ett annat.
Medan solen går ned och mörkret kommer fram och sprider ett milt men vackert skimmer.

Och det fina i känslan är ju att det sällan är så att man är ensam om att tycka att timmarna gick så snabbt om man tillbringat dem tillsammans. Det är sällan en ensidig känsla. Och i det ligger det vackra.

…och så tackar jag

Pressfrukost där jag är gäst och inte journalist. På det stora förlaget, de som ger ut min pocket. Känner mig som en katt bland hermelinerna.
“Så det är din första bok?”
Alla är jättevänliga och jag trivs. Men kan inte skaka av mig det där med att “jo jag vet, man är inte författare i egentlig mening innan man skrivit två böcker”.

Och förresten är det ingen bok egentligen utan en grej jag skrivit bara. Plus att det är väl lättare att skriva verklighetsbaserat än hittepå, för då vet man ju i alla fall hur det slutar.

Hamnar bredvid Cecilia Hagen som jag är säker på ska ge igen för detta. Ser till att presentera mig med enbart förnamn och sedan glida över till att prata med en tjej som också heter Caroline och som skrivit om Yngsjömordet. Skånska mord ftw! Här kommer mitt tv-intresse till plats. Och även mitt saffransbulleintresse. Jag tar för mig.

Och sedan sköljer det över mig, i vanlig ordning. Det där som jag egentligen vet finns hos alla fast mer eller mindre.
Det där med att inte kunna, inte höra hemma, känna sig som en bluff. Trots att den rara pr-tjejen säger att hon gillade boken, att hon följer båda mina bloggar, att jag är rolig. Och jag blir glad in i själ och hjärta. Det yttrar sig i att jag morskt frågar om jag får sno med mig en kopp, det står ju Truman Capote på den och han är ju min idol, och sedan tackar jag för mig och tänker att detta är ju faktiskt helt lagom, helt perfekt och jag är kanske varken sämre eller bättre än någon annan men ingen är ju Caroline Hainer.

Hösten 2013

När förhoppningarna står i vägen för ärligheten.
När det man vill tycks större än det man kan.
När känslorna talar högre än tankarna.
Då är man där igen.