Dubbellivet

Dubbellivet. Trippellivet. Livet på soffan i lägenheten på Södermalm. Doftljus, dator på magen, stirra upp i taket.
Livet på pappret, livet i tidningen.
Och sen jobbet. Orden, säkerheten och att gå från att vara jag till att vara någon som kan.

Den objudna gästen

Nu har jag varit hemma i en och en halv vecka. Det känns längre. Aldrig tidigare har jag haft ett så långt uppehåll på Jazzhands. Men jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva. Ska jag vara ärlig, fortsätta tjata  om hur det går “upp och ned” in till vansinnets rand? Eller i alla fall tålamodets. Eller ska jag strunta i det, bara ignorera det som stormar i hjärtat, och skriva om det som händer utanför kroppen, utanför hjärta, själ och tanke?
Filmfestival, till exempel, händer. Jag hade Peter Greenaway till bordet, eller om han hade mig, på en middag. Han frågade om jag vuxit upp i USA. Han läxade upp mig för att jag inte kunde Eisensteins fulla filmografi. Men jag tog igen det när jag sa att jag har en fil. kand i socialantropologi. Då kunde vi diskutera kulturella koder, diskurser och what not och blev de bästa av vänner igen.

Dagarna går.

Meningslösheten kommer förbi, knackar på dörren men släpper in sig själv. Stannar kvar ett tag, försvinner men kommer tillbaka igen som om den gick ut för att köpa tidningen.

Jag höll i F2F med Greenaway när han skulle motta Visionnary Award. Tappade tiden. Hörde mina klackskor ensamt eka mot marmorgolvet i Skandias foajé medan det dova ljudet från filmvisningen inne i salongen låg som en fond mot hela tillvaron.
Satte mig på Espresso House. Det var fredag kväll. Fullt med folk, fullt med par. Satte mig vid ett bord. Blommorna jag fått som tack lade jag på stolen mitt emot. Meningslösheten frågade om den fick slå sig ned. Jag sa nej men visste att det var lönlöst.

Leaving LA, never easy/I saw the light fading out

Då var det dags igen. Att sammanfatta ens nu, den man är i denna stund, medan man packar ned det väsentliga. Det som måste komma med hem. Det som för tillfället utgör ens tillfälliga jag.

Försöker att göra det bästa av min sista dag i LA. Jag håller mig kring Farmer’s Market såklart. Jobbar lite, äter lite, medicinerar lite, solar lite, författar lite. Tänker att den oro jag nu känner är relativ, den hör bara själva resandet till och ingenting annat. Kom igen, fool, så här blir det ju varenda eviga gång. Hur många blogginlägg har du inte lagt ned på att beskriva (vissa skulle säga “älta”) det problemet, det faktumet?

Hemma väntar förvisso mörker men också nytt jobb, vännen A och en plats som har varit min och kan bli det igen.

Now life is sweet
And what it brings
I tried to take
But loneliness
It wears me out
It lies in wait

Brevet till mig själv

Kära C,

Skärp dig. Du vet att det alltid blir så här. Det är ingenting ovanligt. Några dagar innan det är dags att resa så kommer darrningarna. Det är väl ingenting ovanligt?
Och du får faktiskt göra som rösten på bandet säger, acceptera saker du inte kan förändra och tacka din oro för att den skyddar sig från olika nederlag och hot men också snällt säga åt den att ibland gör den jobbet lite väl bra och då blir det mer skada än hjälp.
Och se att du mår bättre än för en månad sedan.
Mörkret därhemma är tillfälligt även det. Det kommer att bli mörkare först, sedan riktigt svart, men sen ljusnar det. Sådan är tingens ordning.

C

PS. Sluta gör Jazzhands till en sorgblogg.

Ett till brev

Kära A,

Brevet till A

Kära A,

Jag känner mig alienerad. Känner alla människor så?  Som fången i en kropp som tvingar en att andas flämtande och kvävande.
Alla går omkring med lite vardagsångest, sa du. Men hur mycket ska man acceptera då, hur mycket är att betrakta som “lite skit rensar magen”? Lite ångest rensar hela kroppen, motsvarande. Och hur mycket är att betrakta som kvävande, drunknande, dödande.
Jag känner mig fången i både tanke och kropp. Säger åt tankarna att sluta, säger åt kroppen att sluta men ingen av dem lyssnar. De går bara på. Maler på, trycker på. När jag lägger mig om kvällen är min kropp helt slut men samtidigt darrar mina fingrar när jag mäter upp millilitern med lugnande för mitt sinne är övertänt. Sedan ligger jag raklång på sängen på hotellrummet och försöker djupandas.
Jag tar färre ångestdämpande nu, A. Jag vet inte, en del av mig vill liksom straffa min kropp för att den håller på och jävlas. Vill inte ge den ångestdämpande som den vill ha. Tänker att den får klara sig själv, jävla svikarkropp. När det river i bröstet är det jag mot kroppen. Ångesten är fienden.
Ibland säger jag till mig själv “Aha, nu kommer den. Ångesten som gjort inbrott i mitt bröst och bosatt sig där som en tjuv”.
Ibland gör jag tvärtom, försöker att vara mindful och accepterande och allt det där. Men det brukar sluta med Sobril då. Har ännu inte greppat det där med acceptans. Fattar inte hur det funkar.
Men, som sagt, inte lika många ångestdämpande nu som för en månad sedan. Och lite mindre lugnande också faktiskt. Så visst, kanske ska jag inte jämföra framstegen med gårdagen. Kanske inte ens förra veckan. Utan snarare förra månaden och månaden dessförinnan. Du har såklart rätt i det. Idag har jag till exempel bara gråtit en gång. Det var när jag hörde Here comes the Sun i en affär. Och jag tänkte på att det inte varit en lång, kall, ensam vinter för mig som någon kan möta mig med varma, kärleksfulla utsträckta armar efter. Den vintern ligger inte bakom mig utan framför mig. Det jag gör nu är bara att möta hösten.

Snart ses vi. Tack för att du orkar.

Din vän
C

Måndag i närheten av Fairfax och Third

Försöker jobba.
Försöker vara i solen. Måste ju ta vara på att man är i Kalifornien.
Äter en donut från Bob’s.
Tänkte äta halva. Åt istället hela.
Ångrar det inte.
Äter medicin.
Äter ännu mer medicin.
Ångrar det lite grann eftersom jag blir slö.
Försöker jobba.
Försöker vara i solen.
Det enda som hjälper är tid.

Dodgeball

Idag har jag lärt mig att isbjörnar är vänsterhänta och bältdjur kan drabbas av lepra. Ändå hyfsat hög kunskapsnivå för att vara en söndag. Börjar komma in i den där underbara LA-lunken där ingenting är konstigt. Överraskades inte längre av antalet män med små hundar i barnvagnar. Såg en chihuahua med hjul istället för framben. Har sett en sån förut. Hälsade på en alpacka, ett lamadjur och en liten känguru. Sen intervjuade jag en organisk blåbärsodlare som insisterade på att hålla i en Bibel.
Och igår besökte jag studion hos duden som gjort “musiken till alla Ben Stillers filmer”. Så om någon där ute vill prata om arren i Dodgeball och Blaze of Glory, som han också gjort, så hör av er.

Ny kväll, nytt hotell

Nittonde våningen denna gång med utsikt över Torontos skyline. Den ser verkligen inte alls ut som jag trodde. Mer hi-tech, som ett slags Gotham city.
Hotellrummet däremot ser precis ut som jag trodde. Opersonliga fyrkantiga möbler i brunt och vitt.
Tyvärr höll min fria andning inte i sig och idag har jag istället gått med samma bekanta kvävande tryck över bröstet. Jag har grinat flera gånger, junketfolket frågar ständigt om jag “är ok” och jag nickar och säger visst, självklart fast det är långt ifrån självklart. Ingenting känns självklart just nu. Allting känns temporärt, flyktigt, opålitligt. Känslan av ensamhet, känslan av panik. Det är väl det enda som känns riktigt pålitligt och bestående.

Det hände

Vandrade runt i New York. Gick bara i kvarter jag typ känner till. Lite grann (är inte i NY så ofta).
Strosade. Grät. Strosade. Kände på min onda bröstkorg. Strosade. Gick till Marc Jacobs-affären och köpte en tröja för 250 dollar. Boom… Men grejen var den att duden i affären var så otroligt NY-cool att jag kände mig cool bara av att prata lite med honom om storlekar.
“Du skulle lätt kunna rocka en S”, sa han och nickade.
Jag bah “Sure, dude, jag provar en S”.
Han hade en rutig skjorta och rutiga byxor, en keps och massor av tatueringar. Det var som om lite av hans coolness hamnade på mig bara för att vi pratade. Provade en M, fick hans utlåtande. Provade en S och han blåste en kyss och sa “So much better, that’s the one”. Jag halade gladeligen upp 250 dollar när han sa så. Vi småpratade lite medan jag betalade och han sa “Du är inte härifrån va?”.
Jag svarade “Nej, jag är svensk”.
“Det var inte det jag menade”, sa han. “Du har en annan coolness i dig, du har en vibe. Du bor på västkusten va?”
“Ja, LA”, sa jag. Typ ljög jag.
“Jag visste det. Du har något, babe, det har du verkligen”.

Och i ett trollslag var trycket över min bröstkorg borta. Gick ut på gatan, tog kastanjen jag har i fickan och höll den i handen. Andades djupt.

Klockan är halv åtta på kvällen, jag är tillbaka på hotellrummet, kollar på tv och vilar mina trötta fötter och jag kan fortfarande andas utan att det gör ont. Vad hände? Jag tror att vare sig duden var en bra försäljare eller inte så gjorde han mig mindre osynlig för några minuter.

Jag lämnar i alla fall NY lättare i sinnet än när jag kom hit. Vare sig han var ärlig eller inte.