Jazzhands

Ett till brev

Bild 2013-10-27 kl. 20.01 #2Kära A,

Jag börjar närma mig slutet av vistelsen här och bävar. Så märkligt det är, först bävan inför att resa och nu bävan inför att resa hem.
Det är vardagen som skrämmer förstås. Jag har skaffat mig rutiner här som varit bra och som jag inte vet om jag kan hålla hemma. Troligtvis inte. Jag tar min medicin så fort jag kan på morgonen, ångesten är fortfarande stark då, och sedan ger jag mig ut så fort jag kan. Då sätter jag mig på ett café, dricker te och försöker att jobba. Ibland går det, ibland inte. Sen går jag runt i solen, går till ett annat café och kanske stannar till i någon affär på vägen dit. Jag äter lunch, tar medicin och sedan vidare till nästa café. Så kryssar jag mellan caféerna tills det är middagsdags och dags för kvällsmedicin. Sedan går jag till hotellrummet och tar alla mina nattmediciner.
Har skrivit 29 sidor på boken och det gjorde jag hyfsat snabbt vecka två då jag tvingade mig själv att hoppa över eftermiddagsmedicinen. Jag kunde skriva fast på bekostnad av darrningarna, oron och ångesten. Det orkade jag bara en vecka. Sen tog jag tillbaka medicinen igen, förlät den.
Sedan dess har det gått trögt. Jag är nervös nu, inför att komma hem och inför mörkret och vardagen. Men jag känner mig givetvis starkare än för en månad sedan även om det varit flera bakslag. Jag grät mycket förra veckan men då upplevde jag också mycket stress vilket fått mig att inse att jag inte kan påskynda någonting utan får acceptera att detta tar längre tid än man skulle vilja. Jag har helt enkelt känt mig oförmögen att jobba. Annat än de 29 sidor jag skrivit på boken. Det här inte till vanligheterna. Jag brukar jobba på bra.
För två månader sedan ville jag inte leva. Nu, när jag ställer mig frågan igen (och det gör jag, nästan varje dag) är svaret ändå jo. Jo, men jag vill leva. Och jag tror att med tiden kommer jag att kunna göra det också. Men först ska jag besöka de döda. Den 2 november går jag till Skogskyrkogården. Det är så vansinnigt vackert med alla ljus där och av någon anledning brukar jag känna mig lugn efteråt, då jag planterat en frusen ljung vid pappas grav och gråtit ut min saknad. Gravar är till för de levande, inte för de döda. Och jag lever. Förhoppningsvis mer och mer.

Din vän
C

 

Etiketter None

No comments

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen