The Loved One

Den dagliga problematiken med medicinerna är: ska jag ta de lugnande men som gör mig slö så att jag inte kan skriva, eller ska jag ta de ångestdämpande som är starka och gör att jag kan skriva men som jag håller på att få slut på?
Meditation och andning är mitt andra vapen. Inte jätteeffektivt, ganska slött än så länge men jag samlar mina arméer bäst jag kan. Jag gör mitt bästa. Några övningar varje dag, ofta under tårar. Hela grejen om att man lever i sin egen kropp är tuff. Det här är den enda kropp jag har, det enda sinnet jag har, de enda känslorna jag har. Does the mind rule the body or does the body rule the mind. Jag blir galen på hur vissa tankar – de är bara tankar, för Guds skull – får direkt effekt på min bröstkorg. Trycket, kvävningen, andningen och sedan tårarna.
Vad är det du inte kan släppa, frågar den vänliga rösten på inspelningen. Fråga dig själv, kärleksfullt och vänligt, vad det är du inte kan göra dig fri ifrån? Vad är det din kropp behöver?
Och då blir jag tvungen att stänga av. Jag andas för häftigt, jag gråter och känner hur armarna förlamas. Och jag vet ju att med samma logik borde en positiv, försäkrande tanke ha motsatt effekt på kroppen. Jag borde kunna “do the opposite“, för att ta en Seinfeld-referens. Tänka på den kärlek som ändå riktas mot mig från olika håll. De vänner, den familj, som låter sin värme skina på mig, trots allt. Trots tårar, trots kamp. Och där, en sekund, känner jag den. De varma blickarna, de vänliga kramarna, deras ärliga hjärtan. De finns.