Jazzhands

Off to London town

katebushplaylist600
Vi har förberett oss genom att se om Sherlock Holmes-filmerna (Guy Ritchies då, naturligtvis) och varsamt plöja igenom guideböcker. På jakt efter ett London som kanske inte finns. Det som Kate Bush sjunger om när hon sjunger om Peter Pan som hämtar barn från Kensington Gardens i landet som tillhör Rikard Lejonhjärta.

Så är det ju ofta inför en resa. Man längtar till någonting som kanske inte finns. Ibland finns där någonting bättre men oftast bara någonting annorlunda än det man väntat sig.

Jag har ju såklart varit i London otaliga gånger, fler än jag kan minnas. Men inte på semester. Inte sedan 1997 då jag och min kompis Lina kuskade runt utan pengar och gjorde alla val baserade på antingen britpop eller ekonomi. Det vill säga, vi handlade kläder i second hand-butiker, sov på sunkiga hostels där man erbjöd oss en joint efter att vi checkat in, och vi valde bort frukt till förmån för de något billigare kexen.
Jag tror våra tre veckor i England, Skottland och Irland gick på två tusen spänn. Det var på den tiden man tyckte att “vi sover en natt på flygplatsen och tar det jättetidiga planet” lät som en okej idé.

Tiderna är annorlunda nu. Men det var nog senaste gången jag var i London utan att jobba alls. Längre än en natt. Längre än två.

Och nu, bara några timmar innan flyget ska gå, känner jag hur en fin men falsk längtan kickar in. Downton Abbey, vackra gatlyktor och den där smaken i munnen jag fick när jag läste Mary Poppins som barn. Allt det där. Det falska men åh så trevliga. Allt det.

Och det är naturligtvis inget fel i det. Ibland sker den största delen av resan före och efter själva resan. Och det är en del av det hela. Och där befinner jag mig nu, och njuter av det.

Etiketter None

  • Daniel, 8:03 am March 27, 2015:

    Mitt bästa London-minne (har bara varit där en gång under hela mitt liv) är från Harrods. Trots att vi var där som uppenbara turister och bara tittade, var personalen super-trevlig. Tjejen och killen på herr-avdelningen, som båda var så snygga att de lika gärna kan ha stått modell för kläderna de sålde, tittade en i ögonen och hälsade. Och inte den där ifrågasättande Är-du-verkligen-här-för-att-köpa-något?-blicken man ibland får i Sverige. Utan en genuint trevlig oavsett-hur-mycket-du-kommer-spendera-hoppas-vi-att-du-kommer-trivas-i-varuhuset-blick. Det var en väldigt angenäm känsla.

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen