Intervjun

Blir intervjuad. Intervjun handlar om bloggar och jag får frågan om vart gränsen går. Ja, för mig personligen, om hur mycket man kan lämna ut sig på sin blogg. Hur personlig får man vara egentligen?
Helt enkelt.
Är frågan.

Och jag vet svaret.
Åtminstone vet jag mitt svar. Jag tvingades att formulera ett sådant, för mig själv, för att kunna skriva min bok och här är det:

Jag tycker att gränsen drar vid att utelämna någon annan, och låta läsaren få reda på någonting om denne som de inte visste ändå.
Alltså, jag brukar ju dra in A i mina inlägg och även om han förblir lagom anonym så vet ju folk i min närhet vem han är eftersom han är min bästa vän. Men de ska aldrig få läsa någonting om honom på min blogg som inte är allmänt känt för dem eller oss som känner honom.

Så resonerar jag.

Sprak i skallen

Det sprakar i huvudet. Ungefär som om någon satte på en liten, liten glödlampa och sedan snabbt släckte den igen. Precis bakom ögonen. Head rush.
Det kommer i vågor. Det gungar lite. Instinktivt gnuggar jag ögonen fast jag vet mycket väl att det inte hjälper mot någonting.

Jag känner igen det här spraket. Det kommer när man sätter in ny medicin, det känns som om man kickstartar olika delar av hjärnan. Som om man snabbt kontrollerar att de funkar.

Men det är bara det att det har känts så i ett dygn nu, kanske mer. Så länge har jag aldrig känt det förut, så vitt jag kan minnas. Och nu sätter jag inte in medicin utan trappar ned.

Lägger mig ned. A kommer över och studerar mina ögon noga. Tror han kan ha läst att man ser konstig ut på ögonen om man har en annalkande hjärntumör eller nåt. Han läser på en massa om sjukdomar och sånt och befarar ofta och oroar sig ofta. Men det går över lika snabbt för honom. Ett konstaterande att mina ögon ser normala ut och sen går det bra att sätta på vatten till kaffet.

Vi sitter mitt emot varandra. Jag gnuggar mig i ögonen. Han ser på mig med rak blick.