Vänskap

…och sedan tystnad

Och sedan operation. I munnen. Täckt av en helkroppsstor pappersduk med endast ett hål för näsa och mun fick jag ligga på britsen och uppleva märkliga sensationer i min mun.
Jag gick hem, stannade till och med på apoteket och i mataffär på vägen hem. Bedövad och bara aningen slö.
Sedan dröjde det inte länge förrän bedövningen släppte och en slags dvala sköljde över mig. Låg i sängen absolut hela dagen. Sov, slumrade, sov. Gick upp endast för att ta fler piller. Inte förrän vid åtta, nio drack jag lite juice vilket var en dum idé eftersom det sved i hela munnen.
Somnade igen.
Idag är dagen efter. Munnen är stilla, huvudet är lite suddigt.
Kanske tar jag en dusch.
Om jag orkar.

Mind the gap

Det är banne mig dyrare att bo i London än i Beverly Hills.
Lärde jag mig under mitt besök där.

Jag som glad i hågen gick runt bland tegelbyggnader och lummiga körsbärsträd och tänkte “här skulle man väl kunna bo ett tag”. Kastade sedan ett öga på lägenhetspriserna och hyrorna. Blev totalt nedstämd och avundsjuk på alla som för tillfället befann sig bakom väggarna och inne i sina lägenheter.

Drabbades av en existentiell kris.

Inte på grund av lägenhetspriserna i sig men på grund av omständigheterna. Av att vara frilansare för att kunna vara mobil, uppskatta och utnyttja friheten att kunna vara och jobba var jag vill.
Men var finns mobiliteten och friheten när jag inte har råd att vara där jag vill?

Ungefär så. Gick tankarna. Och jag blev tjurig. Kände mig fattig och misslyckad. Som om de är två sidor av samma mynt, det är det naturligtvis inte alltid, men i det här fallet kändes det så. Att jag bara drönar runt och leker. Jag är snart fyrtio år och vad håller jag på med? Är jag så pass barnslig att jag väntar på att något ska hända istället för att ta tag i det själv?

Med tungt sinne vandrade jag omkring och glodde missunnsamt på alla människor och tänkte ni har råd men inte jag. Fan.