Mötas och skiljas är livets gång. Skiljas och mötas är hoppets sång

• Sanna (r), 10:35 am June 12, 2015:

  Något år efter att min pappa dog skrev jag “Pappas död i badbrallor” men jag har aldrig hittat någon plats där den passar in. Meningen. Han dog inte i badbrallor. Kanske är det därför. Jag drömde att jag packade en resväska av kartongmaterial i en kub av glas och att han satt utanför glasväggen på en pinnstol och iakttog mig. Jag tänker att jag är betydelselös, liksom mänskligheten är betydelselös. Jag tänker att helheten är vacker. Planeten och livet på planeten är meningslös men vacker. När jag var ung försökte jag prestera konst för att göra avtryck. Mestadels skrivkonst. Somligt blev utgivet i bokform. Det gjorde mig ångestfylld och förvrängd. För att kunna hantera känslan av märkvärdighet och ändå vara autentisk krävs något jag saknar. Förr sökte jag en lösning men sedan slutade jag med det. Jag kommer att tänka på Pai Mei i Kill Bill Vol 2. Lyssnade på Stil i P1 och gick in på din blogg efteråt. Det är därför jag skriver det här. Verkligheten som uppstod efter intervjun med dig och den personen som kom efteråt. Den var effektfull. Nu ska jag gå ut med hunden i skogen.

• Jazzhands, 12:06 pm June 12, 2015:

  Hej Sanna! Fint att du hittade hit, och att du tog dig tid att kommentera. Meningslösheten kan också vara en tröst, tänker jag. Att man är det lilla, det absolut minimala, i det stora. Det spelar inte så stor roll. Det finns en förlösning i det.

• Sanna (r), 11:12 am June 13, 2015:

  Hej Caroline. Nej, jag tänker mer som att det är storslaget att mänskligheten är bara ännu en bricka i planetens existens. Ett våldsamt bräcke till bricka. Det handlar inte om tröst utan om lycka. Det gör mig verkligen lycklig och trygg att veta att vi inte är mer meningsfulla än minsta organism. Men antagligen är vi den mest meningslösa arten… om man ser oss i förhållande till de principer som håller oss alla vid liv. Fast jag föredrar att tänka att allt som är levande är en enda art. Vi är de levande och vi måste hålla ihop om det ska funka.
  Jag tror att det är omöjligt att helt släppa taget om den man älskar efter döden. Speciellt om det finns något man kunnat göra för att ingripa så att den man älskar inte hade behövt dö. Eller undgått att utföra. Hade man hört larmsignalerna istället för det vardagliga bruset nerifrån gatan och fågelsången i trädet utanför fönstret. Hade man fått en förnimmelse av fara, och instinktivt förstått att precis just nu, i det här ögonblicket, finns det en valmöjlighet, och stannar du upp och fokuserar så kan du helt betvinga den död som snart ska komma. Men avtrubbade som vi är hör vi sällan döden komma smygande, ser vi sällan riskerna med vårt handlande, brist på handlande. Jag vet inte om det fanns något du hade kunnat göra för din pappa så att han fått fortsätta leva. Eller om det bara är i drömmarna du kämpar för att ingripa. Jag hade kunnat göra så mycket för att rädda mitt barn den morgonen när han dog. Men eftersom kaos betyder oförmågan att sortera inkommande fakta gjorde jag just ingenting. Och på bråkdelen av några minuter smällde det till och han var död.

  Barndomen. Skärmarbrink. Linoleumgolv. Kodak color double exposure. Smaken av melodikrysset, mammas ångest och ljudet av döda nyckelpigor under fötterna.

Add A New Comment!

Name

Mail (will not be published)

Website

Δ