Jag har så otroligt lätt att ratta in kanalen i hjärnan och få upp Hagsätra-frekvensen. Barndomen. Känslan, lukten, smaken. Ljudet av strumpklädda fötter mot marmorgolvet i skolkorridoren.
Någonstans kan jag inte släppa, någonstans finns någonting som är ogjort. Och det är säkert därför jag fortfarande drömmer våldsamma drömmar om pappa där jag skriker, gråter och slåss för att nå honom och för att stanna tiden, göra så att han inte försvinner. För inte heller det kan jag släppa och acceptera som över. Som förgånget.
På samma sätt försöker jag om och om igen att ta farväl av de som lämnat mig men som fortfarande är i livet. Och det är tanken på att deras liv fortsätter som vanligt utan mig som kan hålla mig vaken av mörker om nätterna ibland. Hur det, översatt till känslologik, betyder att jag är betydelselös. Att jag var en gäst, inte mer, som kom och gick utan avtryck alls.
Om detta kan jag såklart inte veta helt säkert. Kanske tänker de som jag, kanske besöker de också min Facebook-sida i hopp om att hitta något, vet inte vad, som skulle kunna bevisa att deras liv ändå inte helt och hållet är precis som de alltid varit.
Det är ett farligt spel, en farlig jakt. Och oh så vansklig. Eftersom den alltid slutar i besvikelse.
Like this:
Like Loading...
Related
- Postad 2015-06-08
- av Jazzhands
- Kategori Uncategorized
- Kommentarer: 3
Etiketter None
-
Sanna (r), 10:35 am June 12, 2015:
Något år efter att min pappa dog skrev jag “Pappas död i badbrallor” men jag har aldrig hittat någon plats där den passar in. Meningen. Han dog inte i badbrallor. Kanske är det därför. Jag drömde att jag packade en resväska av kartongmaterial i en kub av glas och att han satt utanför glasväggen på en pinnstol och iakttog mig. Jag tänker att jag är betydelselös, liksom mänskligheten är betydelselös. Jag tänker att helheten är vacker. Planeten och livet på planeten är meningslös men vacker. När jag var ung försökte jag prestera konst för att göra avtryck. Mestadels skrivkonst. Somligt blev utgivet i bokform. Det gjorde mig ångestfylld och förvrängd. För att kunna hantera känslan av märkvärdighet och ändå vara autentisk krävs något jag saknar. Förr sökte jag en lösning men sedan slutade jag med det. Jag kommer att tänka på Pai Mei i Kill Bill Vol 2. Lyssnade på Stil i P1 och gick in på din blogg efteråt. Det är därför jag skriver det här. Verkligheten som uppstod efter intervjun med dig och den personen som kom efteråt. Den var effektfull. Nu ska jag gå ut med hunden i skogen.
-
Jazzhands, 12:06 pm June 12, 2015:
Hej Sanna! Fint att du hittade hit, och att du tog dig tid att kommentera. Meningslösheten kan också vara en tröst, tänker jag. Att man är det lilla, det absolut minimala, i det stora. Det spelar inte så stor roll. Det finns en förlösning i det.
-
Sanna (r), 11:12 am June 13, 2015:
Hej Caroline. Nej, jag tänker mer som att det är storslaget att mänskligheten är bara ännu en bricka i planetens existens. Ett våldsamt bräcke till bricka. Det handlar inte om tröst utan om lycka. Det gör mig verkligen lycklig och trygg att veta att vi inte är mer meningsfulla än minsta organism. Men antagligen är vi den mest meningslösa arten… om man ser oss i förhållande till de principer som håller oss alla vid liv. Fast jag föredrar att tänka att allt som är levande är en enda art. Vi är de levande och vi måste hålla ihop om det ska funka.
Jag tror att det är omöjligt att helt släppa taget om den man älskar efter döden. Speciellt om det finns något man kunnat göra för att ingripa så att den man älskar inte hade behövt dö. Eller undgått att utföra. Hade man hört larmsignalerna istället för det vardagliga bruset nerifrån gatan och fågelsången i trädet utanför fönstret. Hade man fått en förnimmelse av fara, och instinktivt förstått att precis just nu, i det här ögonblicket, finns det en valmöjlighet, och stannar du upp och fokuserar så kan du helt betvinga den död som snart ska komma. Men avtrubbade som vi är hör vi sällan döden komma smygande, ser vi sällan riskerna med vårt handlande, brist på handlande. Jag vet inte om det fanns något du hade kunnat göra för din pappa så att han fått fortsätta leva. Eller om det bara är i drömmarna du kämpar för att ingripa. Jag hade kunnat göra så mycket för att rädda mitt barn den morgonen när han dog. Men eftersom kaos betyder oförmågan att sortera inkommande fakta gjorde jag just ingenting. Och på bråkdelen av några minuter smällde det till och han var död.
Barndomen. Skärmarbrink. Linoleumgolv. Kodak color double exposure. Smaken av melodikrysset, mammas ångest och ljudet av döda nyckelpigor under fötterna.
Recent Comments