Jazzhands

Det symboliska tåget

beautiful_train_HD-photo
Jag har ändå skött det rätt bra tycker jag. När jag sa hej då till honom vid bilen och sedan vände på klacken och gick tillbaka till hotellet fick jag faktiskt säga åt mig själv att andas ordentligt. Gick upp på rummet och kände tomhet och övergivenhet. Inte på ett alarmerande och katastrofalt sätt, jag dränktes inte i känslorna direkt, men på ett påtagligt sätt. Jag grät lite men bara aningen stilla i någon slags “vad händer nu?”-känsla.

Jag kan bli så trött på mig själv, dessa känsloekon från tusen erfarenheter tidigare. Denna separationsångest som hindrar så mycket. Men den här gången försökte jag att mest observera detta, så är det och så känns det, och KBT:a lite. Tänka Varför är det så livsviktigt med bevis och tecken och bekräftelse? Varför räcker det inte med att du är du och kanske, om det vill sig så, så gillar han det? Och det är bra i så fall, men inget som kan forceras, bevisas eller spikas upp på en vägg för all framtid.

Face value: Ni har hörts i tre månader. Ni sågs. Ni pratade oavbrutet. Ni sov ihop och det var fint.

Och jag kunde, i viss mån, lämna det där.
I viss mån.
Tills han hörde av sig igen bara någon timme senare.
Då log jag.
Och igår sa han att han hade kollat sitt schema och kunde ta ledigt i tre dagar om två veckor om jag ville ta tåget och hälsa på.

Då tänkte jag att detta stämmer ju. Alltså, det är något som stämmer här. Vad är det som stämmer?
Jo, det stämmer med hans person. Jag fattar nu att han är genuin. Han hörde av sig enträget utan att för den sakens skulle flirta. Han var lugn. Vi sågs och det gick tydligt framåt utan att rusas. Ingen hets, inga känsloforcerade löften. Han sa att jag kunde komma dit, han skulle kolla schemat. Han gjorde det. Han kom med ett förslag på när.

Det stämmer, tänkte jag. Han är så här.

  • Postad 2016-01-04
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 5

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen