Jazzhands

Gåtor och manövrar

slo
Det är säkert bra att bli trött på sig själv då och då. Känna igen jobbiga, typiska manér och reaktioner. Då kan man, i bästa fall, sätta sig i över dem. Säga “Du, jag är trött på dig” och ta en omväg.

Som nu. Jag har en impuls när jag pratar med fotbollskillen att fiska efter någon slags försäkran. “Saknar du mig?” vill jag fråga. “Ser du fram emot att jag ska komma till dig?”.
Men, säger jag till mig själv då. Kom igen. Ni snackar oavbrutet från det att ni vaknar tills ni säger god natt. Kom igen. Vad tror du det betyder, att han inte tänker på dig och inte ser fram emot att du ska komma?

Sånt är bra. Att påminna sig själv med. Och tänka att hur man än svarar på frågan “Saknar du mig?” är det falskt. Det är som en sån där gåta. Någon frågar två män om vägen. Den ena säger alltid sanningen, den andra ljuger. Man frågar dem “Vilken väg skulle han säga att du ska ta?”. Båda säger samma svar, det rätta svaret är det motsatta. Typ en gåta. Sådan är frågan “Saknar du mig?” eller “Tänker du på mig?”. Det är en fråga som inte kan ställas.

Etiketter None

Vänskaperna

IMG_4967
En av skälen till att jag känner mig hemma i LA är min vän Roni. Hon är inte bara härlig att umgås med i största allmänhet utan hon har också bra koll på nya krogar och ställen, jag hade inte upptäckt hälften av alla favorithak om det inte vore för henne. Vi träffades genom en kompis för tio år sedan och åt middag tillsammans samma kväll för att vi hade så mycket att prata om. Och det samtalet pågår ännu.

Igår köade vi i fyrtio minuter för att bruncha på République. Kön var megalång, maten en upplevelse. Alltså verkligen. Allt vi beställde var fulländat. Tre små varma minicroissants som var lätt friterade och rullade i kanel och socker fick mig nästan att börja gråta. Serverades med tjock, krämig varm choklad. Lokalen var rymlig och vacker, såg ut som insidan av en fransk, katolsk kyrka. Charlie Chaplin höll tydligen till där någon gång i tiden. Och jag kan fortfarande häpna över fenomenet vänskap. Ett möte, två människor. I det här fallet med en halv värld emellan oss, som träffas och hittar ett band som gör att man betyder något för varandra. Trots avstånd. Trots allt.
Antagligen blev jag bara sentimental över de där friterade croissanterna.

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen