Jazzhands

Melankoliska maj


Jag har en oro som inte går över. Det är trist. Jag gör det jag tror på: vårdar kroppen och försöker att distrahera mitt inre, ge det en liten paus. Problemet är att pauser lätt kan förslöa.

Jag försöker skriva men det blir bara dåligt. Känns platt och kliché. Så jag slutar att skriva. Jag försöker jobba men jobben är få. En tidning skriver att de ska ändra formatet, en annan att de ska byta redaktör. Jag ogillar att vara så utbytbar.

Jag ser en fin dokumentär om Mr. Rogers och tänker på snällhet. Kindness är ett bättre ord, det är mer aktivt. Snällhet har tyvärr andra konnotationer, som att man är snäll i brist på annat. I brist på mod eller intelligens?
Vill man inte bli ihågkommen som en snäll person? Minns en intervju med Eddie Redmayne som börjar så här: “Du har ryktet om dig att vara den snällaste, artigaste och mest älskvärda personen i Hollywood…?”. Ja, jag sa inte att det var en bra intervju, bara att jag minns den. Han svarar i alla fall “Tja, hellre det än ett rykte om det motsatta?”.

I brist på att skriva bra tänker jag att jag ska vara snäll och göra gott. Är de ens relaterade? Jag tänker att tanken på att glädja eller i alla fall vara snäll, kanske mildra någonting, skulle kunna distrahera oron.

Till och med Mr. Rogers hade oron. Mest den där vanliga, om att inte duga. Men han hade försprång: han var kristen. Det fanns alltid någon att stå till ansvar inför, någon som skulle summera i slutändan. Någon man kunde falla tillbaka på i stunder av tvivel.

Det är rörande i alla fall. Är det betryggande? Det vet jag inte. Men jag vet att alla, oavsett, har oron. Det är bara en fråga om mer eller mindre.

  • Postad 2019-05-16
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Nama-friggin’-ste

Tre, fyra gånger i veckan går jag dit. Ser mig själv i en spegelvägg, jag utför övningar och rörelser. Ansiktet blir rödare och rödare. I början, när kinderna bara är lätt röda, tycker jag att det är ganska klädsamt. Det man kallar glow, om man har lust. Sedan blir jag mörkröd, det ser ut som om jag har andnöd. Men jag vill inte att någon ska bli orolig för mig så jag försöker att le med jämna mellanrum för att signalera att allt är lugnt, gud vad skönt det är att svettas ordentligt och verkligen jobba igenom hela kroppen.

Bla bla.

Jag har tre instruktörer jag gillar. Det finns en jag är mest fascinerad av, hon är den mest muskulösa kvinna jag sett i hela mitt liv. Inte muskulös som att hon är stor utan muskulös som att varenda muskel i hennes kropp är definierad och hon har inte ett gram fett på kroppen.

Av de jag gillar är Alyssa den mest peppiga. Hon skriker WHOOOOO då och då och saker som “Ta det ännu läääägre”. Här om dagen, efter ett svettigt pass (alltså, det finns inga fönster i lokalen och passet innan är någon slags bikram som salen är fuktig och varm) var också hon svettig och röd. Vi för ihop handflatorna och sätter tummarna mellan ögonbrynen och så säger instruktören några ord i stil med tack för att ni gav mig förtroendet att leda er denna tisdag eller något sånt. Sedan säger de namaste och vi förväntas svara namaste och böja överkroppen mot golvet.
Den här gången sa hon nama-f***ing-ste och sedan bad hon om ursäkt och sa att så ska man inte säga.
Det gjorde mig ändå glad. Ibland menar man det, ibland kan man faktiskt känna tacksamhet – för att kroppen orkar, för att man ändå vill någonting – men ibland känner man bara att det här var ju superjobbigt och herregud, någon borde tacka mig. Nama-f***ing-ste.

Det får bli mitt motto under nästa vecka.

  • Postad 2019-05-06
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Budskapet går (inte) fram

Vore det inte så tråkigt och sorgligt så skulle jag skratta.

Jo, den där drömmen jag haft om pappa i över tio år nu, den där han måste ge sig av på något uppdrag som han (och jag) vet att han inte kommer att komma tillbaka från.
Det har varit många varianter genom åren: ned till “havets botten” utan dykarutrustning är den vanligaste versioner. Säkert finns det tolkningar att göra kring just vatten och det undermedvetna men vi skiter i det.
I drömmen försöker jag alltid att övertala honom om att tacka nej, att inte gå. Först med logiska resonemang (“Du kan dö”), sedan mer och mer vädjande. Men han går ju alltid i alla fall och i drömmen vet jag att vi aldrig ses mer. Precis som i verkligheten.

I natt drömde jag en annan variant, en ny version på exakt samma tema. Min hjärna har slut på manus, samma story som ska bearbetas om och om igen fast i ny tappning bara. Det är som hjälteresan, ursprungsmanuset och konflikten.

I denna nya variant har jag spårat pappa som befinner sig på en hemlig, oåtkomlig adress. Jag får tag på någon som kan ge mig numret dit men vårt samtal bryts gång på gång innan jag får alla fullständiga siffror.

Till alla som undrar om döden och som undrar om sorg:
Förtvivlan försvinner först, sorgen tar längre tid. Först försvinner den bara fläckvis, sedan bleknar färgen. Sedan försvinner den helt.
Men saknaden försvinner aldrig.

  • Postad 2019-05-05
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Skriv, skriv

Jag kommer ingen vart. Skriver, raderar. Skriver ingenting. Skriver lite till (“förutsättningslöst”) och inser att jag plötsligt skriver med vrede.

Jag har tänk på det förut, hur döden är nära besläktad med vrede. Man blir arg på döden som snor bra, levande människor. Man blir arg på den som går och dör, den som lämnar. Ett jävla svek.
Detta för att döden, att någon som funnits inte längre finns, är så svårt att greppa. Det är egentligen enkelt, såklart: kroppen slutade, människan upphörde.
Men i detta enkla finns det mest komplexa. Det är irriterande. Man blir arg.

Har i stort sett inga artikeljobb. Sånt går i vågor såklart, jag skriver ju för Aftonbladets fina kulturbilaga. Men det är kortare spaningar oftast, som jag visserligen älskar. Men jag behöver fler jobb. Fast vill inte ha jobb, vill hellre vila. För jag känner mig trött. Börjar tro att det är luften, den är förorenad och allmänt dålig här.

Går på konsert, vi ser Beach House. Vuxna människor i publiken ser ut som barn, vissa beter sig som barn också. Vi är ett gäng som går och jag blir utmattad. Av konserten, av att stå, av hög volym, av att prata och socialisera. Jag vill gå hem direkt efteråt. Men den amerikanska mannen har ännu inte helt begripit att jag blir trött av människor, att jag inte gillar att umgås i grupper. Eller ens umgås alls en längre tid. Han blir sur och tycker att jag är tråkig och ibland även lite överdramatisk. Han är inte ensam, det är ingen ovanlig reaktion direkt. Men jag önskar att jag blev tagen på allvar oftare. Det här var i förrgår och jag är fortfarande slut. Eftersom jag självklart inte bara kunde få gå hem efteråt utan var tvungen att “ta en drink”, “vara lite trevlig” och “träffa lite folk”.

Det är kanske det vreden handlar om. Och inte döden.

  • Postad 2019-05-02
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen