Jazzhands

Helg och andra illusioner

Mycket jobb nu. Det är givetvis bra. Men det är som alltid – man oroar sig när mailboxen gapar tom men vÃ¥ndas likväl när ToDo-listan är lÃ¥ng.
Det har varit kommentarer och analyser av populärkulturella fenomen (för GP), och en lång undersökande grej om frågespaltens historia i DI Weekend. Jag älskar frågespalter. Och att kommentera populärkulturen academic style. Jag har med andra ord inget att klaga på.

Men jag märker att jag är både bättre och sämre på stress nu för tiden. Jag blir stressad snabbare och lättare. Kanske är det kropp och sinne som vant sig efter covid-stiltje, kanske är det åldern. Jag blir lättare stressad, börjar äta snabbt och får ännu svårare att sova och slappna av. Ibland blir jag illamående.
Men jag är samtidigt bättre på att tagga ned lite, tacka nej någon gång ibland. Till sociala sammankomster, träffar, fika och möten. De tar också på krafterna, även om det är positiva saker.

Nu har jag inte träffat min fotbollskille sedan nyår. Skumt. Vi hörs varje dag men det är givetvis inte fullt samma sak som att ses.
NÃ¥gonstans är jag ändÃ¥ okej med detta. Jag är rätt sÃ¥ mätt pÃ¥ hans land – om än inte pÃ¥ honom. Jag tar gärna en liten paus därifrÃ¥n.
Jag hade inte velat åka ifrån mitt djur som vid den planerade resan var nyopererad, mer eller mindre. Ni har jag varit tillsammans med honom varje dag. Mitt samvete har stillats av det i alla fall.

Och – det här med stress. Det var det jag skulle komma till. Ibland är det sÃ¥ skönt när ödet griper in och bestämmer Ã¥t en. Självklart hade jag velat träffa honom, självklart hade jag rest. Självklart är det galet att vi inte setts pÃ¥ snart ett Ã¥r.
Men det finns alltid saker att vara tacksam för också. När man tillåter sig själv att vara det. Till exempel när jag själv inte är den som bestämt att nu stannar jag hemma.

  • Postad 2020-09-26
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Mot målet

Pratar med terapeuten om min löpning. Känner mig först defensiv, som att jag mÃ¥ste försvara det hela. “För att du ska förstÃ¥ vad det betyder för mig att springa en mil mÃ¥ste jag först förklara…”.
Jag ligger pÃ¥ en schäslong men gestikulerar ändÃ¥ med händerna. Jag förklarar hur – faktiskt – ansatt jag kände mig när en dÃ¥varande terapeut helt överskred alla regler och gränser och drog med mig ut pÃ¥ ett midnattslopp fast jag inte hade ätit pÃ¥ en vecka, bara grät och Ã¥t piller.
Det var en hemsk upplevelse, jag förstÃ¥r inte än idag hur han tänkte. Han sa att han ville att jag skulle känna att jag kunde genomföra nÃ¥gonting (men det kunde jag ju inte – jag var ju helt ur stÃ¥nd, helt ur gängorna!). Han sa ocksÃ¥ att motion är bra mot allt. Jo, men dÃ¥ mÃ¥ste man ju vara i sÃ¥ pass gott skick att man kan genomföra det hela.

Hur som helst. Jag gestikulerar, jag tar pÃ¥ mig ett defensivt motstÃ¥nd – “hon kommer kanske inte förstÃ¥ annars” – och hon säger att terapeuten, som hon mycket väl känner till eftersom han är pÃ¥ tv sÃ¥ ofta han kan, har gjort fel. Han gjorde fel.
Hon säger att jag kanske blir emotionell av att springa den där milen eftersom det är en hämnd på någon som tog löpningen ifrån mig.

Detta var i tisdags. IgÃ¥r sprang jag milen igen, jag gick upp pÃ¥ löpbandet med den fulla intentionen att göra det. Efter tjugo minuter var jag inne i en total runner’s high och log och vevade med armarna – och grät. En stilla, enda tÃ¥r bara, ingen pÃ¥ gymmet behövde alarmeras. Om de hade sett Ã¥t mitt hÃ¥ll. Men en tÃ¥r, ofrivillig och oväntad.
Idag har jag ont i benen, det känns att gå. Men det känns bra. Fast jag också känner vrede varje gång de påminner mig om varför de gör ont.

  • Postad 2020-09-12
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

När jag är med i Efter fem gillar jag att peka med hela handen

  • Postad 2020-09-03
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen