Jo, det jag skulle säga men aldrig riktigt hann eller kunde eftersom tiden var knapp och mottagningen på telefonen dålig var det här om att förhålla sig till sjukdom.
Det är ju så att man är inte sjuk jämt. Man är sjuk när man är deprimerad. Man är hela tiden på något sätt mottaglig för detta eller benägen att få en depression men det är inte detsamma som att vara sjuk. Eller deprimerad.
Alltså, du är inte en sjuk person. Du är en person med en förhöjd känslighet, en benägenhet att bli deprimerad. Men du är inte en sjuk person. Du är inte en sjukdom.

Det tog mig år att komma fram till detta och kanske säger jag något som är helt uppenbart och självklart för dig och i så fall ber jag om ursäkt och gratulerar på samma gång. För att du nått den befriande insikten.

I många år såg jag det som en svulst, något som bara drabbat mig ungefär som mormor drabbades av kärlkramp. Depressionen var ett monster som tog över min kropp och min själ, som jag kastade medicin på och försökte kväva. Men det gick ju inte. Hade det varit en svulst hade jag gladeligen skurit bort den. Den hörde inte hemma i min kropp, det gör den fortfarande inte.

Men åren har lärt mig att den kanske inte hör hemma i min kropp, nej, men den finns där. Den är dessvärre en del av mig. Denna känslighet, denna benägenhet. Hur man än väljer att se på den.

Du sa att du inte är dig själv, du är inte den du vill vara just nu när du känner av sjukdomen. Du är inte den glada, äkta och rätta versionen av dig själv. Och så är det. Men samtidigt är detta också en version av dig. En sämre kanske, en mindre önskvärd. Men en version av dig. Och folk som känner dig, tycker om dig och älskar dig kan se det, förstå det och acceptera det.

Det var vad jag ville säga när du ringde men det fanns inte tid och mottagningen var dålig. Och kanske var det lika bra. Ingenting betyder ju egentligen någonting förrän man känner det själv, i kropp och själ.

• Postad 2015-08-15
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None