Leprechauns är argsinta små vättar som vill åt guld. De tror, i sin enfald, att guldet finns i ett krus vid regnbågens slut. De är giriga och nyps. De är besatta av sin rikedom.
När, exakt när, bestämdes att bilden av den bitske, irländska vätten skulle ändras? Fyra dagars sökande i Dublin efter en elak liten leprechaun att ta med hem till Sverige har endast resulterat i en sak: besvikelse. Leprechaunen finns inte mer. Han är idag en gladlynt, fryntig liten figur som dansar eller hoppar och slår ihop klackarna på sina skor. I alla tacky turistshoppar hänger han, och ler med sitt leende som i alla fall jag vet är falskt.
Leprechauner är elaka. De är sura.
Det har gjorts skräckfilmer om deras girighet. Minst fyra stycken varav en “in the hood“. Jag har sett dem alla. Han är en elak jävel.
Leprechaunen förekommer regelbundet i The Simpsons. Han är mean även där.
Så varför denna livslögn, Irland? När bestämde ni er för att kommersialisera er nationalfigur och hur gick snacket då en glad vätte skulle ersätta en sur?
Ni har förlorat min respekt.
- Postad 2009-01-30
- av Jazzhands
- Kategori Uncategorized
- Kommentarer: None
Jazzhands är
en underbar entertainergest. Vanlig inom vaudeville. Man öppnar händerna
med handflatorna mot publiken och fingrarna totalt utsträckta. Sedan
skakar man dem lite lätt. Och ler.
Recent Comments