Jazzhands

Färger

En sak som händer när det uppstår en oro i kroppen som sedan sitter kvar, hänger med och gör klart för mig att den inte tänker dra är att jag blir färglös.

Det har hänt förut, jag blir som löv som ändrar färg från grönt till gult fast istället tappar färgen helt och hållet. Det känns som om jag sminkar mig till tantsminkets rand och ändå är mitt ansikte blankt utan varken linjer eller nyanser. Blekt, naket och försvinnande.
Jag känner igen detta. Det är inte ångest men kan komma att bli. Inte följeslagaren jag försökte döpa till Stuart enligt någon billig terapimetod som gick ut på att “göra sig vän” med känslan, därmed acceptera den vilket i sin tur ska göra den mindre påtaglig. Men den som hittar på sånt där har aldrig haft med riktig ångest att göra, snarare en slags gemytlig höstångest som vill ha en tjock pläd omkring sig och dricka varm choklad.

Detta är inte ångest.
Detta är inte ens i närheten av ångest.
Så varför pratar jag om ångest?

För att det är oro och en sådan är släkt med ångest, de bor till och med grannar.
Det finns förstås massor med olika oro, men det största skillnaden är den obefogade och den befogade.
Det är den obefogade som är släkt med ångest. Den jag känner av nu. Den jag känt av förut. Den som börjar som ett lätt obehag i magen, ett tryck över bröstet. Som tar sig uttryck i att jag inte vill träffa någon, drar mig från sociala media, avinstallerar Facebook från mobilen, förhindrar kommentarsknappar och försvinner.

Mina färger likaså, de försvinner också.
Jag har kjol och skjorta, passerar ett skyltfönster och ser att jag ser ut som en tant.
Jag skäms. Jag drabbas faktiskt av skam, att jag går runt och ser ut så här. Det överensstämmer inte med den jag vill vara, den jag tror att jag är.

Så börjar det. Och till skillnad från andra typer av oro sitter denna i, den minskar i styrka men den försvinner inte. Nu har den funnits här i ett par veckor. Nu har den infekterat också bröstet och min hållning. Jag stryker längs med husväggarna, sitter i hörnet på caféet och skäms, hoppas att någon inte ser mig.

Jag vill inte prata med någon, jag vill mest bara avlägsna mig. Det är solig ute, jag går hem tidigt. Lämnar downtown medan det fortfarande är varmt ute, medan jag fortfarande har saker jag borde skriva.

Jag svarar på några mail, jag får för mig att jag svarar fel. Jag tror jag förolämpar. Det är inte meningen, det är aldrig meningen. Men jag har kommit fram till att avsikten inte spelar någon roll, det är resultatet som räknas.

Jag ringer mamma. Jag vill inte prata med någon men mamma kan prata med mig. Det gör hon, berättar att katten mår bra och att hon själv ser till att gå till gymmet tre, fyra gånger i veckan så att artrosen håller sig på avstånd.

En väninnas mamma dör. Jag skriver om min pappa i något som kanske blir en bok, kanske inte, vem orkar läsa. Jag skriver om familjeband, de som bara ska finnas där. Sedan ramlar de ihop på en restaurang och dör av hjärtattack.

Jag är så färglös, det är helt otroligt. Jag sätter på mig en ljus t-shirt och ansiktet smälter in i tröjan. Jag skickar en bild till A och skriver just detta. Att jag förtvivlas för att oron är här och för att jag själv äts upp.

Skriver jag för mycket?
Skriver jag för lite?

Etiketter None

  • Christina, 6:18 pm February 6, 2018:

    jag känner igen mig. i det totalt bleka och i avståndstagandet och självplågeriet. tänker att det är skönt att någon annan kan sätta ord på det så bra. det får mig att känna mig mindre ensam.

  • Victoria, 10:47 pm February 7, 2018:

    Tänker (med ilska) på Kerstin Thorwall som sa att hon dansade bort sin ångest. Vilket skitsnack. Och vän med sin ångest? Nå. Däremot med känslorna som ger upphov till den. Har du provat ISTDP? Tror att det skulle kunna passa dig…
    Och ja, igenkänning. Att utplåna sig? Eller vad det nu är en gör. Men du. Jag tror du klarar dig den här gången. ❤

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen