Mot fyren!

Igår besökte vi en fyr. Man kan bara nå den på två sätt: hajka eller betala för en tour och åka en liten buss med öppna fönster. Vi valde det senare alternativet och fick se fantastiska vyer på vägen upp längs berget.
Fyrtornet sköts på viss volontärbasis idag, en drös gamla farbröder med skepparmössa och kalasmage. En av dem, vår guide, berättade att han träffade en flicka som växte upp i detta avlägsna fyrhus. Hennes pappa var fyrmästare eller fyrman eller vad det kan heta, hon bodde i huset med honom, sin mamma och bror mellan 7 och 17 års ålder. Jag frågade hur hon fick sin utbildning, guiden log pillemariskt och frågade om jag hade lagt märke till den nedgångna baracken vid foten av berget, där vi steg ombord på bussen? Det var en liten skola, berättade han. Det tog flickan två timmar att gå ned dit och två att ta sig upp. Hon fick alltid ha något slags redskap med sig för det låg alltid ormar i vägen.

Det finns mycket poetiskt med en fyr förstås. Symboliken i att med ljus varna för fara. Signalera till båtar man inte ser. Det ensamma tornet som räddar liv.

Jag klättrade upp för de branta trappstegen och sedan klätterstegen upp till själva tornet där lampan stod. Några saker slog mig. För det första att tornet är så fruktansvärt varmt. Instängt, en stor lampa, vid vatten och under stark sol. Som en bastu.
För det andra ensamheten. Tornet och den livsviktiga uppgiften att hålla lågan stadig och tänd. Det ensamma ansvaret.

Det påminde mig lite om min pappas intresse av amatörradio. Radiosignaler som skickas ut, ibland korsar de varandra. Ibland möts de och då tillkännager man att man hört, att man är där. Men framför allt att man hört den andre. Det är allt man gör, man bekräftar den andres liv. Den man inte ser.

Utsikten var förstås spektakulärt vacker. Men hav och bergsutsikter är ju ofta det.
Jag kände att jag är ledsen att jag ska resa hem om bara en månad.

Orsak och verkan

Ketchupeffekten lever och frodas! Jobben ramlar in när semesterveckan stundar!
Jag svarar förstås med att shoppa upp alla pengarna innan jag ens checkat in på hotellet. Eller ens fått fakturorna betalda.

I vanlig ordning.

Det är verkan och effekt. Frilanslivets spänningstillvaro. Och jag börjar redan stressas av att jag bara har en månad kvar i landet, sedan åker jag hem och på lite olika bokresor. Till Norge och sedan till Littfest i Umeå där jag är en punkt i programmet. Det är också en känsla att vad jag än skriver härnäst (och det blir förhoppningsvis en roman om två syskon, en pappa och ett stundande hot) så kommer jag aldrig att få lika mycket uppmärksamhet för den som för en bok jag skrev om penisbilder.
Också en känsla, som sagt.