Mellan mamma och pappa

Pratade med mamma i telefon igår, hon var rädd att gå in i sitt hus. För två dagar sedan hade hon inbrott. Tjuvarna kom över lite kontakter hon hade i en låst låda men den största förlusten är tryggheten som gått förlorad. De har trängt sig in, invaderat den privata, trygga sfären. De hade tömt precis allt: dragit ur lådor och kastat dem på golvet. Vält hyllor, dragit ned allt i skåpen. Till och med garderobernas innehåll låg på golven.

Fullt förståeligt är mamma inte bekväm med att gå in i huset hon bor i själv, tillsammans med sin röda katt. Hon hade gått in ändå, direkt till sovrummet där tjuvarna tagit sig in. Där hade hon känt efter att det nya fönstret som jourhavande glasmästaren satt in var stängt och satt kvar ordentligt. Hon frågade mig om avslappningsövningar, hon sa att hon skulle försöka lyssna på sådana.

Vi kom hem från Hawaii igår och i posten hittade jag ett brev från en polsk släkting jag kontaktat som skickat bilder på pappa från 90-talet. Jag hade aldrig sett bilderna förut. Han hade ett eget liv i Polen som var bara hans. På en av bilderna ser jag en enorm likhet hos mig och honom. Dessa två saker händer på en och samma gång: jag ser mig själv i pappa och samtidigt ser jag mamma och hennes skörhet. Jag finns även där.

Två veckors nedräkning

Nu börjar varvet om igen. Nedräkningen till hemkomst istället för nedräkning till utresa. Om vartannat, om vartannat. Jag bokar upp möten och tänker som smått på vad som ska packas och vilket tåg jag ska ta för att hinna med flyget ordentligt. Jag får nog åka ned till LA dagen innan planet ska gå och då blir det plötsligt en dag mindre i schemat…

Sånt är livet. Men det är gott, det är ett bra liv. En vän har förstått att en kvinna som figurerat i hans liv, kommit nära men vänt, nu har ett nytt förhållande. Han är ledsen och jag förstår honom så väl.
Jag hör mig själv ge honom råd jag själv fått: det betyder inte att du är betydelselös, att du står kvar och stampar på samma ställe medan hon går vidare. Du har glädje i ditt liv, det har du haft även utan henne. Du måste fokusera på de glädjeämnen i ditt liv som är viktiga för dig.

Jag är där nu. Jag är den som ger dessa råd, inte för att jag fått dem en gång i tiden utan för att jag tror på dem.

Jag mailar min redaktör och frågar om hon vill läsa mitt nya manus och hon säger att jag ska skicka om två veckor. Det var precis vad jag ville ha, en deadline. En att se fram emot så att resan hem blir någonting ytterligare.

Även detta låter som något som skulle kunna vara ett råd. Som jag själv tror på.