Pratade med mamma i telefon igår, hon var rädd att gå in i sitt hus. För två dagar sedan hade hon inbrott. Tjuvarna kom över lite kontakter hon hade i en låst låda men den största förlusten är tryggheten som gått förlorad. De har trängt sig in, invaderat den privata, trygga sfären. De hade tömt precis allt: dragit ur lådor och kastat dem på golvet. Vält hyllor, dragit ned allt i skåpen. Till och med garderobernas innehåll låg på golven.

Fullt förståeligt är mamma inte bekväm med att gå in i huset hon bor i själv, tillsammans med sin röda katt. Hon hade gått in ändå, direkt till sovrummet där tjuvarna tagit sig in. Där hade hon känt efter att det nya fönstret som jourhavande glasmästaren satt in var stängt och satt kvar ordentligt. Hon frågade mig om avslappningsövningar, hon sa att hon skulle försöka lyssna på sådana.

Vi kom hem från Hawaii igår och i posten hittade jag ett brev från en polsk släkting jag kontaktat som skickat bilder på pappa från 90-talet. Jag hade aldrig sett bilderna förut. Han hade ett eget liv i Polen som var bara hans. På en av bilderna ser jag en enorm likhet hos mig och honom. Dessa två saker händer på en och samma gång: jag ser mig själv i pappa och samtidigt ser jag mamma och hennes skörhet. Jag finns även där.

• Postad 2018-02-16
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None