Jazzhands

Sköna dagar

All denna skönhet, jag pallar inte. All grönska, dessa solnedgångar.

Jag snorklade längs det döda korallrevet som tappat färg och dött. Tack vare turismens pÃ¥verkan, tack vare giftiga solskydd. Jag hälsade pÃ¥ exotiska fiskar, nÃ¥gra helt otroliga. En blÃ¥, självlysande regnbÃ¥gsfisk. Ett stim gul- och svartrandiga. TvÃ¥ sälar dök upp och skrämde mig sÃ¥ jag sprattlade – tills jag insÃ¥g att det nog var det sämsta jag kunde göra. De är ju enorma, herregud vilka kroppar. Jag stirrade pÃ¥ dem, de var kanske fem meter ifrÃ¥n mig, och tänkte pÃ¥ samma gÃ¥ng “De är sÃ¥ vackra, sÃ¥ coola djur” och “Herregud, hoppas de inte stÃ¥ngar mig, eller biter mig”. Men de lajade mest med varandra, kivades och dansade.

Jag kände mig upplyft. Som om jag sett essensen av liv, jag som en del i det stora. Samtidigt beklämd. Jag som en del i det stora som en del av det som ocksÃ¥ förstör det stora. Korallen är död, sÃ¥ är det bara. Och det är turister – som jag – som bidragit. Det syns att de är döda, de är helt färglösa.

Man erbjuder turisterna helikopterturer. Dels är de miljöovänliga och dels stör de faunan, i synnerhet fåglarna. Nu åker vi inte någon sådan men andra turister gör det ju.

Å andra sidan: jag älskar att vara här. Och med honom, han ser så glad ut. Han har blivit röd om näsan trots att han är rätt mörk i hyn. Hans svarta hår efter en dag i saltvattnet ser vilt ut. Detta gör allting bra.

  • Postad 2018-02-13
  • av
  • Kategori Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

No comments

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen