Jazzhands

Ett farväl


Ungern. Så där bedövande hett, och så alla dessa ord på ett obegripligt språk. Har jag känt mig mer vilsen? Och på det känslan av att någonting är fruktansvärt fel, och jag är på väg dit. Snart ska mitt liv förändras för alltid.
Jag fattade att någonting inte stämde när jag plötsligt slutade få sms av sorten “Sämre” eller “Ring. Viktigt. Dålig puls.”
Men jag trodde inte det värsta, inte än. Jag skulle hinna krama hans hand, hinna känna hans skägg kittla mot kinden. På tåget mot kuststaden var jag lugn. Jag såg landskapet susa förbi och tänkte att det passade honom. Pappa gillade naturen, ofriserad och lite gammeldags.
Jag kom fram till staden Siofok på sen eftermiddag. Fortfarande gassande varmt, jag kände mig nästan febrig. Att jag bara fick svaret “När kommer du?” på sms:et “Hur mår han idag?” gjorde mig naturligtvis orolig. Och med all rätt. Jag steg ur taxin utanför sjukhuset, en ganska liten skolliknande byggnad, och möttes av beskedet att jag kommit för sent.

Jag kom för sent.

Fatta.

Jag kom för sent.

Jag tog mig till Ungern, till Budapest, till tågstationen, till kusten, till staden, till sjukhuset. Jag var där!
Men för sent.

Läkarna beklagade. Jag fick ringa min bror. Jag fick sitta under ett träd och gråta. Jag såg en fågel. Sedan minns jag inget mer.

Därpå följde två hemska dygn av beslut man inte vill behöva ta (kremering? kista?) och allt på knastrig engelska med tydliga språkluckor mellan informationen. Allt under en tryckande hetta som lämnade ett svettigt, febrigt, dimmigt spår efter sig precis överallt.

Jag bad att se kroppen. Jag kände mig säker. Man vet nog inte förrän man är i en sådan situation vad man vill. Men jag ville se den, jag bad om det med stadig röst. “Vi har inte nyckeln till bårhuset” sa doktorn. Som sagt, sjukhuset var inte särskilt stort.

Morgonen därpå fick jag se honom. Han var kall och blå. Men han log lite, lite grann. Det gjorde mig lugn. Jag smekte hans hår och hans skägg. Jag försökte krama om kroppen där den låg på den sterila, smala stålbritsen. Det gick inte. Jag lutade huvudet mot hans bröst istället. Sedan kom jag på att han hade ju dött av hjärtproblem så kanske var det bättre att luta huvudet mot magen. Jag grät såklart, men mest ledsen blev jag när hans lilla, knubbiga hand ramlade ut från under lakanet. Jag höll den. Hans lilla, lilla hand. Som nyss lagat ett trasigt halsband åt mig. Som spelade Tetris på datorn utan att någonsin nå upp till Peters rekord och som puttade bort min hand när den pokade honom i magen. Handen var blek och gul. Jag kysste hans huvud. Detta var farväl. Han skulle fyllt 66 år idag, men han försvann från oss.

Älskade pappa. Jag vet inte hur man lever utan dig. Jag måste ta reda på hur fast jag inte vill.

Etiketter None

  • Joel Josefsson, 9:37 pm June 24, 2007:

    Gud, det är riktigt hemskt. Jag är verkligen ledsen!

  • Joel Josefsson, 9:37 pm June 24, 2007:

    Gud, det är riktigt hemskt. Jag är verkligen ledsen!

  • Caroline Hainer, 8:02 am June 25, 2007:

    Ja, det är hemskt. Men jag tackar för alla kommentarer och att ni tänkt på mig. Det är en tuff sommar som väntar.

  • Caroline Hainer, 8:02 am June 25, 2007:

    Ja, det är hemskt. Men jag tackar för alla kommentarer och att ni tänkt på mig. Det är en tuff sommar som väntar.

  • Peter Hainer, 9:54 am June 25, 2007:

    >Älskade pappa. Jag vet inte hur man lever utan dig. Jag måste ta reda på hur fast jag inte vill.

    Man lever med pappa, och pappa med oss. Det ar bara att lyssna. Har han inte besokt dig an sa gor han det snart. Han ar nog upptagen med att traffa alla sina gamla vanner och bekanta dar uppe. Men han kommer ner ibland, det lovar jag. Alltid nar du behover det.

    Pappa far ova Tetris tills det blir min tur. Undrar fall det ar tillrackligt 😉

  • Peter Hainer, 9:54 am June 25, 2007:

    >Älskade pappa. Jag vet inte hur man lever utan dig. Jag måste ta reda på hur fast jag inte vill.

    Man lever med pappa, och pappa med oss. Det ar bara att lyssna. Har han inte besokt dig an sa gor han det snart. Han ar nog upptagen med att traffa alla sina gamla vanner och bekanta dar uppe. Men han kommer ner ibland, det lovar jag. Alltid nar du behover det.

    Pappa far ova Tetris tills det blir min tur. Undrar fall det ar tillrackligt 😉

  • switchbitch, 10:59 am June 25, 2007:

    Mina djupaste kondoleanser… Alla vanliga new age-plattityder är tyvärr helt oanvändbara vid detta tillfälle. Hoppas bara ni tillåter er själva att känna den sorg ni känner och låter processen ta precis så lång tid den behöver ta. Ta hand om dig.

  • switchbitch, 10:59 am June 25, 2007:

    Mina djupaste kondoleanser… Alla vanliga new age-plattityder är tyvärr helt oanvändbara vid detta tillfälle. Hoppas bara ni tillåter er själva att känna den sorg ni känner och låter processen ta precis så lång tid den behöver ta. Ta hand om dig.

  • Conan, 9:43 am June 26, 2007:

    Fan också! Jag är hemskt ledsen. Ta hand om er.

  • Conan, 9:43 am June 26, 2007:

    Fan också! Jag är hemskt ledsen. Ta hand om er.

  • Det dagliga livet | Jazzhands, 1:36 pm June 21, 2012:

    […] the Huntsman. I morgon ska jag äta mer jordgubbar. Någonstans under helgen ska jag väl besöka min fars grav […]

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen