Experimentet som misslyckades

Jag har slutat vara allergisk mot katter! Herren vare prisad, jag älskar ju katter! Eftersom jag klarat av att vara hemma hos mamma och hennes fina katt Marius i ett par timmar utan problem drog jag den glädjande slutsatsen att jag är botad på nåt vis, och tjatade till mig att få vara kattvakt i 36 timmar för att kolla saken närmare.

Det har gått ungfär sex timmar. Ögonen rinner, näsan rinner och jag har ont i huvudet.

Herren ger och herren tar.
Trettio timmar kvar.

Kvällen då jag blev glad

“Du ser ut som en brunhårig Scarlett Johansson”.

Det fick jag höra. Helt oprovocerat.
Det var en bra kväll.
Jag är fortfarande glad.
Dock snarare rödhårig.

Äntligen får jag använda ordet "förödande"!

En bra filmupplevelse är bland det bästa som finns. Plötsligt fattar man, om än bara för en sekund, hur världen egentligen hänger ihop och hur allting funkar.
Det är en upplevelse, och det kanske allra bästa med att vara filmfrilansare.
Men det näst bästa är ju att råka hamna på en riktigt usel film, och i synnerhet om man sitter bredvid en god vän, kanske en som heter K, i salongen.
Det är som att vara på fest.
Jag och “vännen” hamnade på P.S. I Love You idag och slösade bort två timmar av våra liv. Jag kan i alla fall lägga mig med gott samvete för jag var där “i tjänsten” men K känner sig enbart smutsig och vill ta en kalldusch i ett par timmar.

* Vi listade ut hela ploten under filmens första två minuter.
* Giveaways var Lisa Kudrow, Harry Connick Jr. och Kathy Bates i rollistan (Vi bah “knasig sidekick”, “love interest” och “morsa alternativt psykolog”)
* Ett spänne som tappas på golvet får en sekunds mer uppmärksamhet än det förtjänar. Vi bah “okej, hon kommer hitta det när det är femton minuter kvar av filmen”.
* Alla killar är skitfula. Harry Connick Jr. Var väl snygg en gång i tiden? Nu ser han nedgången, utvecklingsstörd och plufsig ut och får därför spela mongo med sociala problem. Vad är grejen med hans snea mun och hans dubbelhaka? Han ser ut som min gamla historialärare Kaj.

De andra killarna som ska vara heta ser ut som neddankade trubadursnubbar man ser på röda linjen efter två på fredagkvällar. För att filmmakarna ska kunna komma undan med det har de gjort dem irlänska. Alla vet att irländare än charmiga, lite nedsupna men otroligt attraktiva. Kvinnor älskar dem.
Producenter också, för bara de har irlänsk accent kan de vara med i romcoms och slipper kosta så mycket. Pengar de istället lägger på en snygg tjej i huvudrollen. Hilary Swank i det här fallet.
* När en kvinna “råkar” se en man som duschar eller byter om betyder de att de kommer få ihop det. Speciellt om han sedan säger “Jag borde nog gå nu.”
* Alla irländare sjunger folkmusik och kan spela gitarr.
* Alla irländare gillar The Pogues.
* Alla män gillar tjejer i tossiga hattar, och som fnittrar mycket.

Nu ska jag skriva recension. Det känns så roligt, som om jag ska gå på fest. Jag älskar att se ruttna filmer.
Förutsatt att nån betalar mig för det.

Jag vill leva som vanliga människor

Lyckades med bio igår! Tricket är tydligen att köpa sina biljetter någon timme innan “föreställningen”.
Jag gillar att de meddelar vilken rad det finns platser kvar på. “Hur många rader är det i salongen”, kontrade jag som den biografkonässör jag är.
“Det finns dubbla säten längst bak i salongen också!” sa kassatjejen glatt och sneglade på mitt fina sällskap.
“Ja!” skrek jag, eftersom jag direkt såg en möjlighet att leva ut gamla high school-drömmar.
Nå.
Men nu var det filmen jag skulle berätta om.
Jag gillar Ben Afflecks regidebut. Gone Baby Gone handlar om en försvunnen liten flicka och korruption som går högre upp än vad privatdetektiv Patrick Kenzie (Casey Affleck – alltid förtjusande) först tror.
Men så här. Jag tänker mest på att Ben är pappa nu. Ben har läst boken och blivit berörd av dialogerna i stil med “Vet du hur det känns att förlora sitt barn?”
Ben är pappa. Han vet inte hur det känns men tyvärr kan han tänka sig. Och så har han låtit just de delarna ta alldeles för stor plats.
“Utnyttjar man ett barn”, väser Ed Harris, “så förtjänar man inte att leva”.
Patrick Kenzie ifrågasätter litegrann men bara tillräckligt lite för att det hela ska passera som en hyfsat vedertagen sanning.
Det är inte Casey Afflecks fel. Det är heller inte Bens fel, i alla fall inte direkt. Det är Bostons fel. Det Boston som Ben Affleck visar upp (och som han själv kommer ifrån) är superhårt, superknarkigt, skitigt och fult. Men fullt av katoliker, kors runt halsen och Ave Maria.
Nu har Ben blivit pappa, tänker jag. Då tänker han tillbaka på sina rötter, på de värderingar han vuxit upp med och som han, mer eller mindre omedvetet, kommer att överföra på sin dotter. Han är förälder.
Och jag minns när jag intervjuade honom i London och han sa det som alla föräldrar som också är kändisar säger “Min son/dotter är det viktigaste i mitt liv, jag ser vad som är viktigt nu på ett helt annat sätt”.
Men till skillnad från andra jag intervjuat som sagt precis samma sak kändes Ben helt 100%-igt uppriktig. Inga fler Gigli, superpartyn eller bröllopsplaner åt skogen. Ben är tillbaka på mammas gata, med en söt tjej som ser ut som snällaste cheerleadern i high school, och en fin liten dotter som förändrat hans liv.
Klart han gör en film om kidnappning med inbyggd anti-abort-propaganda.
Han kommer från Boston, han är en enkel man, och av alla berättelser han hade kunnat filma väljer han den här.
Jag vet inte, men jag börjar mer och mer hysa den djupaste respekt för bröderna Affleck.

Som vanligt folk

Jag har glömt bort hur man går på bio. Jag går aldrig på bio. Jag minns inte när jag var på bio senast. Om man med bio menar ett biobesök, på en biograf, där man betalar för sin biljett och trängs med en massa andra folk i en salong som luktar popcorn.
Sånt gör jag aldrig.
Men jag bestämde mig för att göra det i helgen. Tio i sju-bion. Ben Afflecks film med det ytterst fåniga namnet Gone Baby Gone.
Tio i sju en lördag. Går folk generellt på bio då? Jag trodde niobion på Heron City, fredagar mer var grejen.
Hur som helst.
Beställer man biljetter? Är det det som är grejen? Börjar filmen tio i sju eller är det reklam före?
Står vid kassan kvart i sju och det finns bara en biljett kvar till bion. Vi är två.
Som sagt, jag har glömt bort hur det är att gå på bio. Och jag minns nu varför jag, i början av min karriär, skrev en jobbig, lillgammal krönika med rubriken “Jag har slutat gå på bio, länge leve pressvisningen”.