Mormor fyller 94 idag. Vi är fyra stycker som firar henne. Jag, mamma, moster och hennes man.

Mormor hänger inte med riktigt när vi pratar, hon hör dåligt. Jag ser hennes artiga leende och blicken som försöker följa munnen på den som pratar. Hon hör inte, allt vi säger är ett mummel för henne. Hon är inte döv, inte alls, men hon har svårt att ta in vad man säger om man inte pratar högt och tydligt en och en och det är det ingen som orkar göra särskilt länge.

Jag drar ut i köket och hyperventilerar då och då. Kokar vatten och agerar butler. det är bra, då kan jag roffa åt mig lite andrum mellan allt prat om cancer (mormors bror är döende) och hemtjänsten som ännu inte tagit med mormor ut på promenad fast mamma har ringt och sagt till flera gånger.

Ibland tänker jag på ett bröllop jag var på en gång, och varför jag själv längtar efter att gifta mig. I stunder som dessa påminns jag.

Det var en fin kyrka. Jag kände inte paret så bra. Situationen var högtidlig och vacker, full av hopp och nervositet. Prästen ställde sin fråga och paret svarade JA med höga, stela röster. Sen fattade prästen deras händer och sa “Ni är nu varandras närmaste släkting”.

Whoa. Prästens ord gav mig både hopp om och ett vapen mot den ensamhet som ibland sköljer över mig som en överraskande våg.

Det är sant.

Jag kände då – och känner fortfarande ibland, flyktigt när jag tvingar mig att känna efter – att alternativet, alltså att inte bli lämnad ensam kvar i världen, är en möjlighet.

Man väljer inte sina släktingar. Men man kan välja sin familj.

• Postad 2009-05-03
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None