Ska jag vara helt ärlig så gick jag på Star Treks galapremiär igår mest för att vila ögonen på Zachary Quinto.

Ja, nästan uteslutande.

Jag gick faktiskt dit i stort sett helt utan förkunskaper. (Förutom kunskapen om Zacharys djupbruna ögon och lockande läppar) Men gick därifrån med en Star Trek-knapp stolt fastsatt på rocken och ett nyvunnet intresse för vulcans, klingons och rymdlogik.

Ja, banne mig om jag inte ska ta och studera lite klingonspråk till och med. Så känns det efter två timmars färgglatt intergalaktiskt rymdäventyr.

Dynamiken mellan den logiskt tänkande Spock och den våghalsige Kirk (båda med extrema pussläppar samt sina respektive föräldrars öden tungt vilande på sina axlar) är bäst, även om Leonard Nimoys lilla gästspel är rörande fint. Relationsutvecklingen dem emellan är dessutom väldigt rolig på sina håll. Ja, man skulle kunna säga komisk till och med.

En invändning bara: det är väldigt våldsamt i rymden. Alldeles för mycket våld i rymden. Det är käftsmällar hit och dit. Och, det allra värsta, mobbing! Barnamobbing på planeten Vulcan! Borde inte deras logik förhindra dem från sånt? De borde ju fatta att den mobbade kommer resa sig och växa sig mäktigare än de mobbande?

För mycket våld i rymden. Min enda invändning.

Nej, jag har en invändning till. Jag gillar inte att Spock har en tjej. Han ska vara helt avsexualiserad. Ett neutrum. En logisk tänkande varelse, bara, som enligt logikens lagar anser kärlek onödigt. Men så har han ju en människomorsa också så det kan väl inte hjälpas att han faller för en långbent, intelligent toppelev. Tji fick jag.

• Postad 2009-05-08
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None