Den kommer. Sanna mina ord, den kommer. Twilight-rapporten alltså. Men innan dess….ett inlägg om grillning.

Idag upptäcker jag att det finns ett program som heter Fashion och att Börje Salming skrivit en bok om grillning. Varje dag är ett äventyr för mig numera.

Men det här med killar som grillar. Som ska vända steken, tricksa med elden och snacka pepparblandningar. Medan tjejerna gör potatissallad, grönsallad, små röror och plockar blommor som de sätter i en liten vas på bordet.
Visst, inget nytt under solen där (det är väl nåt med elden, och jägare/samlare-grejen, visst, visst. Jag är inte rasbiolog men…) grillning är verkligen ett av de sista mansutposterna. Och nog vilar det något extremt manligt över Salming, som med vänsterarmen beklädd av armband som ser ut som dels kaptensränder och dels något tribal-aktigt, som markörer för att man är en god krigare, och som i sin bok utbrister saker som att korv är jäkligt läckert och en entrecôte sitter aldrig fel. Lite Me Tarzan, You Jane.

Det påminner mig om en artikel jag skrev om grillning för tusen år sedan. Jag intervjuade Kristofer Lundstöm om grillningens ställning i kulturvärlden. Vi pratade då om hur man grillar över klasserna, skillnaden är inte så mycket vad man lägger på grillen utan hur man grillar. Överklassen använder “glaze”, har en supergrill, tycker att det går bra med en enkel grönsallad till köttet så länge köttet är gott. Man kör bricketter, inte kol, och snofsar kanske till det med specialimporterad senap från Bretagne. Arbetarklassen grillar korv. Eller kör med bea, potatissallad eller något annat “enkelt” som sätter svennestämpel.
Jag minns min sista fråga, som var “Har grillningen blivit en parodi på sig själv?” vilket tycks som en oerhörd konstig men också fantastisk fråga idag, speciellt som den underbare Kristofer helt allvarligt svarade “Ja, det tycker jag” och jag fattade precis vad han menade.
Går det att säga eller tala om att grilla idag på fullaste allvar? Det blir “grilla” istället. Nu skulle det var gott att “grilla lite korv”. Och då menar man förstås “Jag är inte en enkel, i det närmaste vulgär person egentligen men…”, “Jag är medveten om att det kan uppfattas svennigt men…”
Grillningen har blivit en parodi på sig själv. Det som förut användes som en typisk scenografisk markör för något svennegemytligt och familjefejkat, något ansträngt eller före katastrofen-normalt som en grillning vid sommarstugan, har nu blivit just så ansträngt att det inte ens går att skoja om det. Parodi på sig själv.

Tänk på filmer där en grillscen spelar en roll. Jag kommer att tänka på flera stycken. In the Bedroom, där grillscenen är trevlig men så otäck eftersom det ligger en spänning av hemskhet i luften som skär sig så läskigt mot grilloset. Eller otaliga Boyz-in-the-hood-liknande filmer där man finnes gemenskap utöver familjegränserna kring en enkel grill, där korven ligger och puttrar fint, medan allianser skapas och vänskapsband formas. Vi må bo i ghettot, men vi grillar, det är fint. Vi kan låtsas att allt är bra.
Tänker på när det ska grillas i Desperate Housewives för att Susans engelsmans föräldrar kommer på besök. Skitsnobbiga såklart, med en förakt för jänkarna. Och när Susan föreslår grillning rynkar de på näsan. Vulgärt. Klassmarkör! Det grillas också hejdlöst i The Simpsons, med så är de white trash också.

• Postad 2010-06-16
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None