I Beverly Hills finns en Ralph Lauren-butik, stor som ett nöjesfält. Inrett med mörkt trä, bladväxter i kruka och Chesterfieldfåtöljer. Första gången jag gick in där (och gick vilse, stället är en djungel!) var också första gången jag fattade Ralph Lauren.
Eller, det stämmer inte. Första gången jag fattade Ralph Lauren var när jag såg Gwyneth Palthrow ta emot en Oscar i en rosa RL- klänning. Hon är det perfekta valet, tänkte jag. En sval skönhet som känns brittisk men är amerikansk. Varför känns hon brittisk? För att hon känns sofistikerad och lite humorlös. Men hon känns amerikansk för att hon är sådär preppy, polerad, obekymrad och ledigt elegant ut. Jag menar rosa och äppelkindad?
Men jag avundades henne.
Och då fattade jag Ralph Lauren. Han är för amerikaner som är så amerikanska att de känns brittiska. Eller för européer som vill fortsätta vara européer men innerst inne vill vara amerikaner. Där sinnes- och idealbilden är den av en naturligt välklädd, artig rugbyspelare som heter något brittiskt/europeiskt (Lauren själv bytte namn från ett klart judiskt-klingande efternamn), som gör ett år på ett företag i Europa, som lägger sig till med europeiskt tilltal, följer engelsk ligafotboll och plötsligt inte har någonting gemensamt med gemene amerikan egentligen.
Det är Ralph Lauren. Jag fattade det. Charlotte i SATC och Rachel i Vänner. Båda gillar Ralph Lauren. Båda är östkust och säkert mode och förutsägbara svarta klänningar men åh så vackert hår och vilka fantastiska leenden. Jag älskar dem båda två.
Sen gick jag in i affären, och då fattade jag ännu mer. Att Ralph Lauren inte bara gör kläder, solglasögon, lakan och parfymer till exempel. Han gör ramar, ljusstakar och soffor också. Till exempel. Han gör allt. Snart gör han säkert vin och en egen tomatsås. För att man ska kunna ha ett Ralph Lauren-liv. Jag känner redan nu hur ett sånt luktar. Som nytvättad, egyptisk bomull, och kanske lite krispig äppelblom. Och jag fattar det, men jag vill ha det ändå.
Nu har han gjort fyra olika parfymer för en yngre målgrupp. Kanske barnen, i synnerhet sönerna, till de rugbyspelande utbytesstudenter som ville in på Harvard men hamnade på Yale och gick med i roddteamet och föredrar engelsk öl framför blaskig amerikansk. Nu ska de, sönerna, också bli Ralph Lauren. Men de kräver mer övertalning, de kräver större hästar på pikétröjorna och fler dofter att välja på. “Pappa”, säger de. “Det finns ju andra märken”. De vill ha valfrihet, säger de. Jag måste få vara jag. Så de får större hästar och fyra olika dofter. Big Pony Collection.
Man väljer en färg, en doft och får en Ralph Lauren-personlighet. Eller så gå man från andra hållet. Kanske är man äventyrlig, kanske är man romantisk? Lite som DATE-parfymerna på 80-talet, fast för killar med mer självförtroende och smak. Killar av idag vill gärna bli mer definierade. Roddklubb, förvisso. Men vilken roddklubb? Och med vilka roddare? Och var exakt? Och det ska inte vara en liten polospelare på pikétröjan, det ska vara en stor en, så att man ser!
Och dofterna luktar självklart omklädningsrum på internatskola, “jag hämtar dig klockan sju”, terminsavgift, solsken och något obekymrat men kommersiellt.
Man skulle kunna klaga på det, ironisera hela dagen. Men dofterna får mig att sakna LA, sakna butiken på parallellgatan till Rodeo Drive. De får mig att sakna känslan av att vilja vara en europé som är en amerikan, som jag känner mig när jag är i LA. De får mig att sakna ett hem jag inte har, bara till låns och i drömmen.
Jag fattar Ralph Lauren. Gud, som jag fattar Ralph Lauren.
Like this:
Like Loading...
Related
- Postad 2010-07-01
- av Jazzhands
- Kategori Uncategorized
- Kommentarer: None
Etiketter None
-
Flemming, 9:56 pm July 1, 2010:
Johan Hakelius rekommenderade Ralph Lauren i AB bara häromdagen “Ett märke som står sig.”, tror jag han sa. Så det verkar funka för Svenskar som önskar att de var britter också. (Jag blev själv lite förvånad, har alltid trott att RL ansetts ha en aura plastighet över sig, men vad vet väl jag.) Var det nån som såg Gwyneth i den där spanska matserien förresten? Hon åkte runt o smaskade i sig paella, sörplade rödtjut, samt sluddrade och mmm:ade i vad som verkade vara slow motion. Jävlar vad såsig hon va!
-
Flemming, 9:56 pm July 1, 2010:
Johan Hakelius rekommenderade Ralph Lauren i AB bara häromdagen “Ett märke som står sig.”, tror jag han sa. Så det verkar funka för Svenskar som önskar att de var britter också. (Jag blev själv lite förvånad, har alltid trott att RL ansetts ha en aura plastighet över sig, men vad vet väl jag.) Var det nån som såg Gwyneth i den där spanska matserien förresten? Hon åkte runt o smaskade i sig paella, sörplade rödtjut, samt sluddrade och mmm:ade i vad som verkade vara slow motion. Jävlar vad såsig hon va!
-
Daniel, 11:49 pm July 1, 2010:
Vet inte om jag fattade RL förut, men jag gör det definitivt nu. Hade jag kunnat backat upp livsstilen med tillräckligt mycket pengar, skulle jag nog köra preppy all in. Men som det är nu, blir det på sin höjd en piké eller en slips.
-
Daniel, 11:49 pm July 1, 2010:
Vet inte om jag fattade RL förut, men jag gör det definitivt nu. Hade jag kunnat backat upp livsstilen med tillräckligt mycket pengar, skulle jag nog köra preppy all in. Men som det är nu, blir det på sin höjd en piké eller en slips.
-
Jazzhands, 8:09 pm July 2, 2010:
Gwyneth som smaskar paella måste jag se, i synnerhet som hon ju sägs gå på mikrobiotisk kost och i stort sett enbart dricka grönt te.
Och det är en intressant teori det där med att Ralph Lauren funkar för svenskar som önskar att de vore britter. Kanske har det gått varvet runt – en livsstil för svenskar som önskar de var britter eftersom Ralph Lauren-fans är amerikaner som önskar att de var britter? Vad sägs?
-
Jazzhands, 8:09 pm July 2, 2010:
Gwyneth som smaskar paella måste jag se, i synnerhet som hon ju sägs gå på mikrobiotisk kost och i stort sett enbart dricka grönt te.
Och det är en intressant teori det där med att Ralph Lauren funkar för svenskar som önskar att de vore britter. Kanske har det gått varvet runt – en livsstil för svenskar som önskar de var britter eftersom Ralph Lauren-fans är amerikaner som önskar att de var britter? Vad sägs?
-
Flemming, 9:44 pm July 4, 2010:
Jag tror det. Nån slags ide’ om överklasscharm i allmänhet också förstås, som Andres Lokko skrev om i sitt debatt-inlägg i AB igår.
Gwyneth kan nog behöva te’er efter all den Rioja hon drog i sig i den programserien. Annars är hon a riddle wrapped up in a soap commercial. I filmen The Anniversery Party spelade hon sig själv som “snygg och begåvad”, och bjuder på ecstacy-delfiner. Efter Math berömde Anthony Hopkins henne som en av de största skådespelerskorna i sin generation. Efter Iron Man 2 sade Mickey Rourke att någon (som måste ha varit hon) “shat herself” när de skulle ta en scen. Sedan den här Spanien-serien med all Riojan. Och så alla te’erna. Det finns ett narrativ här, men det kommer att synas bara i historiska tillbakablickar, vi är för nära för att urskilja det.
-
Flemming, 9:44 pm July 4, 2010:
Jag tror det. Nån slags ide’ om överklasscharm i allmänhet också förstås, som Andres Lokko skrev om i sitt debatt-inlägg i AB igår.
Gwyneth kan nog behöva te’er efter all den Rioja hon drog i sig i den programserien. Annars är hon a riddle wrapped up in a soap commercial. I filmen The Anniversery Party spelade hon sig själv som “snygg och begåvad”, och bjuder på ecstacy-delfiner. Efter Math berömde Anthony Hopkins henne som en av de största skådespelerskorna i sin generation. Efter Iron Man 2 sade Mickey Rourke att någon (som måste ha varit hon) “shat herself” när de skulle ta en scen. Sedan den här Spanien-serien med all Riojan. Och så alla te’erna. Det finns ett narrativ här, men det kommer att synas bara i historiska tillbakablickar, vi är för nära för att urskilja det.
-
Jazzhands, 11:21 am July 5, 2010:
Gwyneth, denna enigma!
Har också för mig att hon (eller om hon skyllde på maken) kallade “View from the top” för “View from my ass”.
-
Jazzhands, 11:21 am July 5, 2010:
Gwyneth, denna enigma!
Har också för mig att hon (eller om hon skyllde på maken) kallade “View from the top” för “View from my ass”.
Jazzhands är
en underbar entertainergest. Vanlig inom vaudeville. Man öppnar händerna
med handflatorna mot publiken och fingrarna totalt utsträckta. Sedan
skakar man dem lite lätt. Och ler.
Recent Comments