Köper en klänning från Sonia Rykiel på nätet. Den är på rea men kostade ändå massor. Nu hänger den här och jag vågar inte prova den av rädsla att den ska sitta fel.
Handlar en stege på Brandstationen för 850 kronor. Alltså, 850 kronor. Lika mycket som min mamma får för att jobba extra en hel lördag. Okej, lite mycket för en sliten stege, tänker jag men nu bör jag väl hålla god min och köpa den annars kommer de väl stirra på mig och tycka jag är konstig som ifrågasätter priset. De vet antagligen något jag inte vet, om prisbilder och trender och så.
Tar hem stegen. Vad ska jag med en stege till? I min lilla etta?
Lämnar tillbaka den. “Vi har ju egentligen inte öppet köp…”.
Jag är inte mogen att hantera egna pengar. Varför ifrågasatte jag inte det rimliga i att betala 850 kronor för en stege?
Sedan intervjuar jag Göran Greider till ett jobb, och han säger bra saker om (lyx)konsumtion. I mitt sinne försöker jag att försvara Rykiel-köpet. Jag handlar få, men dyra plagg. Kvalitetsplagg, räcker hela livet. Bättre att sömmerskorna i Paris får betalt för sitt arbete än att ett öre hamnar i fickan hos någon barnarbetare i Kambodja.
Men det där är ju inte sant. Jag handlar inte alls bara ett (lyx)plagg då och då, som jag sen har hela livet. Det där är en illusion och en livslögn.
Precis som att hala upp plånboken och låtsas att man är den typen av person som utan problem betalar 850 för en skranglig, gammal stege. Också en illusion och livslögn. vad krävs, egentligen, för att man ska bli sann mot sig själv?
- Postad 2010-07-28
- av Jazzhands
- Kategori Uncategorized
- Kommentarer: None
Recent Comments