En grej, när jag extrajobbade som servitris var jag ganska bra, tills någon snorkade sig. Då tappade jag snabbt humöret och blev grinig. Jag fick sparken.
När jag tänker tillbaka på det så var jag nog en bra filmkaraktär när jag lät humöret sjunka alldeles för snabbt för att någon idiot sa att pannkakorna låg vikta åt fel håll (sant!). Lite Basil Fawlty, lite Napoleon Dynamite.

På ett ställe var det dock cheferna som var idioter, inte gästerna. Det var ett fancy ställe där folk har bröllopsmottagning och sånt. En gång serverade jag för ett slutet, hemligt sällskap med bara män, och de hade någon slags invigningsrit för en stackare som skulle bli medlem i sällskapet och fick hoppa på ett ben med förbundna ögon och hela den grejen. Vuxna män alltså. De är värst.

Nå. Jag lät mina kompisar komma dit och äta gratis som straff. Som straff för att cheferna var idioter.

Jag har fått sparken från minst tre jobb, kanske fler. Det är klart att det svider till, man funderar på att lämna landet, här kan man ju inte vara. Man känner sig misslyckad, börjar skänka pengar till någon välgörenhetsorganisation för att bättra på sitt godhetskapital.

Men sen tänker man “jaja” och “det är ju skönt att inte vara fast där längre” och så vidare. Hellre göra ordentlig sorti än sakta flyta ut med strömmen? Eller?

Borde jag ta fasta på detta faktum och lansera mig själv som den enfant terrible jag uppenbarligen är? I så fall hur. Och jag vill ju gärna ha kvar någon form av rykte om att ändå vara rätt så samarbetsvillig stundtals…

• Postad 2010-08-16
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None