Jag såg Clint Eastwoods kommande film Hereafter härom dagen. Jag kunde inte sluta stirra på Bryce Dallas Howards ögonfransar.

Och hennes blanka hår, givetvis, men sånt är man ju van att se på film. Hon har lösögonfransar får man anta, men ändå, man blir chockad och imponerad. Vad är det långa ögonfransar egentligen gör med en betraktare?

Jag vet inte, kan inte sätta fingret på det, men ögonfransar är konstiga saker, de signalerar något. När man ritar en tecknad gubbe som ska vara en tjej ritar man ögonfransar. På frågan om deras viktigaste makeup-produkt svarar de flesta kvinnor “mascaran”.

Bryce spelar en osäker men flirtande och kärlekstörstande tjej. Hon viftar med fransarna när hon försöker få Matt Damon på fall. Sen gråter hon. De långa fransarna bli fuktiga, stora tårar fastnar i dem. Hon ser ännu sårbarare och ynkligare ut med de stora ögonen, och de stora tårarna. Är fransarna kanske där för att vi ska ömma för henne?

Men hon flirtar också. Och fransarna blir till sexiga plymer som vinkar. Kom, kom.

Jag tänker också på hur hårfin gränsen ibland är, mellan vackert och överdrivet. Tänker på lösögonfransarna som är för långa, för tjocka eller för svarta. Det blir kabaré över dem, kanske till och med drag queens – motsatsen till sköra, ömma flickor i gråt.

Läser att man under krigstiderna i Europa använde skokräm för att förlänga fransarna. Skokräm! Smälter inte det? Hamnar det inte i ögonen? Så beredda är vi alltså att förlänga våra fransar.

Jag vet inte vad jag vill säga, bara att makeup allt som oftast inte bara är en liten detalj, ett litet fåfängt tidsfördriv. Vi vill signalera saker. Vi är till och med beredda att ta till skokräm om så ska behövas.

• Postad 2010-12-10
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None