Jag läser Sarah Silvermans bok The Bedwetter. Jag tycker att den är bättre än hennes acts. Jag är inte ett jättefan (även om “I’m fucking Matt Damon” är genialisk) men jag beundrar kombinationen söt tjej/grov komedienne.

Nå.

Boken är bättre än hennes acts, den känns genuin och äkta, den känns som hennes riktiga röst. Inte hennes komikerröst.

En parantes i detta är tanken som slår mig – jag undrar om man måste vara snygg för att lyckas som kvinnlig komiker? Tänk på saken. Är det möjligtvis då och bara då man kan tillåtas skämta på allvar, då man har “mer att ge”, än “bara” roliga skämt?

Nå, men det jag skulle komma till var hennes definition av att vara deprimerad. Eller, kanske inte definition men när hennes styvpappa frågar henne hur det känns säger hon “Som hemlängtan”.

Och här brände det till och jag tyckte att boken blev riktigt öppen och bra.

Jag har varit diagnoserad med depression två gånger. Den ena gången varade i över ett år, den andra runt ett halvår. Så igår kväll tänkte jag på hur jag skulle svarat på frågan om hur det känns (och detta kan ha bidragit till att jag inte somnade förrän framåt tre-tiden igår och därmed är rödmosig och seg idag). “Som hemlängtan” är en väldigt bra beskrivning, man längtar hem fast man är hemma. Till en lugn och trygg plats någonstans.

Jag kom fram till detta – depression känns som om någon just meddelat fruktansvärda nyheter, för bara en minut sedan. Kroppen och hjärnan har precis hunnit reagera och pumpa upp förtvivlan och stress.
Så känns det. Med skillnaden att det aldrig sjunker in eller går över. Inte under tiden man är sjuk i alla fall.

Det är mitt svar. Min definition.

• Postad 2011-01-23
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 6

Etiketter None