Kristofer Ahlström är journalist och författare. Han är också Bachelorette-tittare. Han bevittnade just, precis som vi andra, tv-historia när bacheloretten Frida valde att skicka hem den snälla Tobbe med “de vackra ögonen”. Här berättar han om det han såg, exklusivt för Jazzhands.

Hur borde Frida ha valt?
– Tobbes rådjursögda blick ner i golvet när han blev utröstad behöver väl inte fyllas ut med ord? Han var den värdiga vinnaren: han visste det, han sa det till och med själv inför rosenceremonin. Det första hjärtslitande avskedet kom sent i säsongen, men jag tycker för programmets bästa att det var rätt val. Nu blir klasskampen mellan svennebrackiga Christian och fotbollsmålisen Sebastian som är ”som folk är mest” ännu mer hårdragen. Titta till exempel på hemma hos-besöket hos Christians familj: hans pappa blev sådär rödbrusigt full och skämtsam som bara en patriark van vid representationsmiddagar med affärsmän blir.

Varför gjorde hon inte det?
– Det här är den äldsta historien i boken: hon VET att hon blir playad av Finest.se-rumlaren Christian (om inte hennes egen magkänsla sagt det så har hon ju redan fått två av varandra oberoende vittnesmål från Sebastian och han brandmannen) och just därför är han lite spännande. En badboy med, i säljarkretsar definierat, kulturellt kapital (hela familjen samlad runt middagsbordet och akustiska gitarren) som gör att hon – precis som när Bobby valde brattbruttan Julia framför vulgomodellen Jane i ”Mammas pojkar” – vill ha lite ”eleganthet” i livet och själv VET att det är ett kortsiktigt drag, men hon vill så gärna doppa tårna lite i den världen. Vilket är ironiskt eftersom hon med det här programmet ändå kommer få sina Skugge & Co-inbjudningar på hallmattan och inte behöver luta sig mot Christians psuedokändisskap runt Regeringsgatan för att få goodiebags och ”välkomstdrink med tilltugg”.

Vad kommer att hända nu?
– Det geniala med att välja Christian är att finalen inte längre känns så självklar som när det var Tobbe som var kandidat. Kan Christian slå ut Tobbe så kan han lika gärna gå och vinna allt (och med ”allt” menar jag nog allt utom ett långsiktigt förhållande; hans egna blogginlägg skvallrar om någon som ivrigt smider medan järnet är varmt). Det lustiga är att hon hela tiden pratade om Tobbe – som hon valde bort – som en ”vacker man” och Sebastian – som hon behöll – som någon som gör henne ”glad”. Det är alltså inte bara de sociala skikten som skiljer Sebastian och Christian: den förste är den snälle killen som får henne att skratta, den senare ger henne spänning. Trygghet eller kickar – hennes val kommer alltså fullständigt att definiera henne som person.

Vad hoppas du på, vad befarar du?
Hjärtat hoppas såklart på Sebastian och jag tror någonstans att Frida försade sig när hon sammanfattade honom med ordet ”framtid”. Men, återigen, väljer hon Sebastian förbinder hon sig till en livstids braksvennetillvaro i Götaland helt befriat från ”eleganthet”, det blir furuinteriörer och hörnsoffor tills döden skiljer dem åt och den tillvaron är ett direkt negativ mot hur de levt på etagehotellrum i Dubai. Blotta tanken på detta kommer få Frida att välja Christian.

Programledaren Pråmell beskrev förresten Fridas urvalsprocess som “en lång resa” (inspelningstiden av programmet är 2 1/2 vecka men det hör inte hit). Vad har ni/vi som tittare lärt oss av den, tycker ni?
– Eftersom jag intervjuat Pråmell vet jag att han jobbat mycket med casting och kan läsa folk och att han fattar gruppsykologi. Jag är hyfsat övertygad om att han även haft ett finger med i spelet om vilka som kom med i det här programmet och det är ett urval med fingertoppskänsla: genom ”Bachelorette” har jag som tv-tittare lärt mig att även i helvetet av purhomogena, roidade säljarsnubbar finns det grader. Så sakteliga har deras personligheter (i brist på annat ord) utkristalliserat sig och vuxit fram. Att de blir intressanta i sin totala brist på intressanta drag eller intressen. Det är stor tv-konst.

• Postad 2011-06-12
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None