Läser Tomas Böhm och funderar på den destruktiva relationen. Sådär generellt alltså.
Min terapeut berättade en gång om krigsflyktingar som blir stressade och stissiga när de kommer till en lugn och fridfull miljö, de känner inte igen den. De vet inte hur de ska agera i den. När de flyttas till en stressig, bullrig miljö blir de mycket lugnare, den är mer bekant för dem.
Jag skriver ett kapitel om den destruktiva relationen idag. Den som bara sliter och drar. Den som lånar pengar, inte ringer, säger Skiter väl jag i och sen klappar en på kinden och säger Jag kan inte leva utan dig. Har du en hundring?
Det är ett viktigt kapitel, och ändå ett av de lättaste jag skriver. Svårare med fin, rak, ärlig kärlek. Faktiskt. Svårare att bryta ned i små beståndsdelar och nyfiket kolla på vad som håller ihop dem, vad kittet och limmet består av. Hur funkar det egentligen?
Böhm har några idéer, i boken. Det handlar om det gamla vanliga förstås, som kommunikation framför allt, sammanfogande intressen och projekt och en öppenhet för Det Egna.
Sånt är svårare ändå, att göra om till ord och berättelser. Det är mer känslor, blickar, världar och den där gesten som bara vi vet vad den betyder. Det kapitlet är absolut svårast.
Det destruktiva är så slitigt, där orkar man nästan inte med känslorna. Lättare att beskriva på så vis. Jag vet att mina gamla ungdomsidoler har sagt att det är mycket enklare att skriva en sorglig ballad än en riktigt glad låt, i synnerhet om kärlek. På nån slags intern utmaning skrev de därför Shiny Happy People som ju är hysterisk och som REM (därför?) vägrar spela på konserter. Jag förstår dem. Ur flera aspekter.
- Postad 2012-03-09
- av Jazzhands
- Kategori Uncategorized
- Kommentarer: 2
Recent Comments