Sitter på Starbucks då en dåre kommer in. Spattig som om han ätit amfetamin till lunch. Han pratar lite för sig själv eller med alla, det är oklart. Han slår sig ner vid mig och försöker kränga lite Herbalife. Vilket då gör att jag med absolut säkerhet kan avfärda honom som dåre.
Han insisterar på att ge mig sina kontaktuppgifter, skriver ned dem på en servett, säger “Här är mitt visitkort”.
Jag gör mitt bästa för att signalera att jag är upptagen, att jag jobbar och inte vill bli störd. Men han snackar på och säger “Du är söt förresten…men det får man inte säga högt numera för folk kan bli sura har jag märkt”.
Jag orkar inte med dåren så jag drar vidare.
Men idag när jag går ned för gatan så ser jag honom igen och olyckligtvis ser han mig också så han skyndar sig upp och säger “Wow, tänk att springa på dig igen!” och sträcker fram handen. Jag hälsar men stannar inte utan fortsätter att gå. Han springer ikapp mig och säger “Det måste betyda någonting att vi springer på varandra så här!”.

Nej, det gör det inte.

• Postad 2015-09-03
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None