Tror detta är världens bästa fiktiva far. Donald Sutherland i En familj som andra. Herregud, vilken fin pappa, full av svagheter, ömheter och visheter.
Och Donald Sutherland i Joe Wrights Stolthet och fördom. Världens bästa farsa i litteraturen överlag?
Och, i viss mån, Donald Sutherland som barnlös far i Don’t look now.

Donald Sutherland ter sig helt enkelt som världens bästa pappa. I alla fall på film, även om han verkar ganska cool i verkliga livet också.
Min egen pappa är död men jag tänker på honom ofta. Och på senare tid har jag också tillbringat mycket tid med en annan fiktiv farsa nämligen Jims far Nils i Åsneprinsen. Jag ska inte tjata mer om boken, jag har babblat tillräckligt om den, men det har ändå känts mjukt, varmt och spännande att konstruera (och dekonstruera) en pappa. Hur är en sådan?
Det har känts både smärtsamt och fint att utforska den frågan. Eller mer specifikt, hur är Jims pappa. Och vilken roll spelar han i formandet av Jim. Stor roll, såklart. Precis som alla pappor.
Och det är just det som smärtar. De är ju bara människor, stackarna, och ändå har de formandet av en annan människa på deras axlar. Och min egen pappa är borta, så vem formar mig nu? Han fortsätter att influera såklart eftersom han också finns inom mig. Men ändå. Det är tomt.

• Postad 2015-11-08
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None