Fotbollskillen hör inte av sig när han brukar. Klockan blir fem, till och med närmare sex. Han brukar höra av sig då, ibland ännu tidigare om han vaknat. Ja, men det är fredag och han är ledig, tänker jag. Och blir irriterad på att jag börjar tänka så, att jag ens bryr mig. Vaffan, han får väl höra av sig när han vill. Och jag ska fan inte tillåta mig hålla på och noja, det är slut på det nu. Vi hörs när vi hörs.
Men ändå, detta har hittills aldrig hänt. Han reste bort och träffade en kompis i en annan stad ju. Är kompisen en tjej? Är kompisen egentligen en dejt?
Men sluta nu, tänker jag och suckar åt min egen fånighet. Har du monopol på fotbollskillen eller? Han får väl träffa precis och exakt vem han vill. Han är inte skyldig dig någonting alls. Inte ens att höra av sig varje dag. Faktiskt inte.
Tänker jag.
Och skickar sms till honom och undrar hur han har det.
Och väntar svar.
Och får ett supersent svar. Han mår bra, är på väg hem från staden han besökt. Sitter i bilen. Kör.
Och jag får en ilande känsla av att något inte stämmer.
Baserat på vad? Ingenting.
Men sedan skickar han lite fina bilder, berättar om en skog som doftar eukalyptus dit vi (!) borde åka, han kan visa den för mig, och har jag ätit några kardemummabullar idag kanske?
Och jag bestämmer mig för att ett långdistansförhållande med någon man träffat i typ en kvart och som man inte ens är ihop med är nog det allra bästa för mig ändå.

• Postad 2015-11-08
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None