Vi pratar om när vi ska ses. Vilka dagar han kan ta ledigt. Om hur han kan komma till LA först, sen kanske jag vill komma till hans stad. Det finns en liten skog där som är full av eukalyptus. Det finns en diner där servitriserna har håret i såna där höga 60-talsfrisyrer. Jag vill dit.
Jag vet att det här är fantasistadiet. Där allting är möjligt och varför inte göra det, uppleva det med dig? Jag vet det. Men det är lugnt, för även om summan av allt detta blir några stressade dagar, några stunder då konversationen tryter eftersom vi ju faktiskt inte alls känner varandra, så är startsträckan värt det. Tiden som är just nu. Planerandet och drömmandet. Att det sällan till aldrig slutar som man planerar är jag högst medveten om men det är också, för mig, helt och hållet oväsentligt i minst en månad till.

• Postad 2015-11-13
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 1

Etiketter None