Det är kväll för mig men dag för honom. Jag skriver till fotbollskillen att jag inte vill somna för jag vet att när jag vaknar kommer världen att ha blivit en sämre plats, en läskigare och sorgligare plats. Jag har precis hört om Paris och i samma takt som mina sömnpiller börjar verka stiger dödssiffrorna.
Han skriver att jag inte ska vara rädd. Jag är inte rädd, jag är bekymrad och ledsen. Och smått irriterad över det där “Pray for Paris” för skäl jag inte riktigt kan formulera ännu. Vilken gud är det vi ska be till för Paris? Och till vilken nytta? Och klingar det inte lite fel med tanke på Frankrikes sekulära tradition? Katolskt land, ja, men också ett land som verkligen stått upp för ateismen?
Hur som helst, jag somnar. Vaknar vid fyra, kollar sömndrucket några nyhetssidor och somnar om. Vid nio får jag ett sms från fotbollskillen som undrar om jag är vaken. Nu är det han som ska sova men är för bekymrad för att somna medan världen rasar ihop lite grann. Han skriver att han längtar tills jag vaknar om dagarna så att vi kan höras.
Och det gör jag med men kanske av andra skäl. För att det är fint och betryggande att jag kan lita på att vi hörs. Och för att jag vill ha någonting att se fram emot framöver, speciellt nu. När världen faller lite grann.

• Postad 2015-11-14
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 1

Etiketter None