Har några brev jag lovat och tänkt författa ett bra tag, det står på ToDo-listan, men de skjuts upp. Inte för att jag inte har lust eller för att jag inte har något att skriva utan för att jag inte vet när kapitlet är slut.
Jag lovade att skriva till min förra shrink, när det kändes okej, och tala om hur det går. Hur läget är. Hur resultatet av terapin funkar. Och detta är rimligt och bra tycker jag, att man vill veta om ens metoder hänger med även utanför terapin. Och jag berättar gärna. Men det känns lite som att utmana ödet nästan att skriva “livet är stabilt”. Kanske skrivs ett nytt kapitel dagen därpå då livet inte alls känns stabilt?
Men jag kan ju förstås skriva ett brev i ett slags retrospektiv. Skriva vad som utmanat hittills och hur framgångar i att hantera motgångar skötts hittills. Och att det är en klar förbättring där. Hittills.
Det är en idé.
Och sedan ska jag svara på ett brev från en amerikansk vän som helt utan förvarning eller startsträcka ville tala om att han älskar mig. Jag fick så blandade känslor, en av dem var något som liknade svek. Jag skrev tillbaka, det här är hans svar på mitt svar. Han är sansad (det var han även i förra brevet) men jag märker att han har många tankar, börjat uppslukas av vad livet ska gå ut på, att vi har så kort stund här på jorden och så vidare. Och den känslan, tillsammans med “man har inte tid att tveka!”-känslan bidrog säkert till att han skrev det förra brevet.
Hur som helst, honom måste jag också skriva till och har avsatt denna tid, denna stund på söndagen för detta. Och söndagen verkar ha avsatt tid för mig dessutom – regnigt och ruskigt väder. Riktigt grått. Jag tänder ett ljus och tar fram en filt. Det skulle jag aldrig gjort för nu lockar det plötsligt mer att kolla tv-serier.

• Postad 2016-03-13
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None